Senaste inläggen

Av Carina - 21 april 2015 22:52

Jag bestämde mig för att vara hemma idag med. Jag har inte riktigt landat efter missödet igår. Solen sken och det var helt underbart väder. Thomas åkte iväg med barnen och vi åt frukost då han kom hem. Det är vår 7 bröllopsdag idag <3 tänk vad tiden går? Det är då 8 år sen vi träffades och nu börjar det faktiskt blir några år sen!

Vi satte upp hyllor i uterummet. Jag satte sen upp lådor och annat där. Blev inte helt färdigt men det kommer att bli bra. Det bli även bättre i klädskrubben där jag plockat en del ifrån. Thomas har gjort en skohylla till husvagnens om jag var ute och inspekterade. Vi har även köpt en grov vask till toaletten i garaget. Den är nu på plats men ännu ingen kran och avlopp. Thomas ska fixa det i veckan och göra toaletten helt klart där ute. Det är lite foder och silikon kvar. Vi tog sen en promenad. Det är skönt att få sällskap då jag är ute och går. Jag har som mål att göra 50 träningspass i år. För mig betyder det minst 30 minuters fysisk aktivitet. Nu har jag ju varit ute och promenerat mycket och jag är redan uppe i 24 så nästan hälften och då är det bara april. Det kommer ju att bli en naturlig paus nu då jag blir opererad men i höst ska Anna och jag börja träna en gång i veckan så då blir det kanske mer än 50 och det gör ju inget.

Vi åkte till Ica maxi och köpte trädgårdsmöbler. Vi behöver stolar till husvagnen och Thomas hade hittat några bra och lätta där. Nu fick vi med ett bord också det gör inget, det kan vi ha på lilla altanen för det bordet är för litet för oss. Vi fyllde även en vagn med mat, som är så lätt att fylla. Jag köpte lite lådor till uterummet så jag kan göra färdigt där. Eftersom det är vår bröllopsdag åkte vi till Arctura och åt lunch. Lyxigt värre! Vi får ju passa på att äta tillsammans på dagarna då det inte är så lätt för oss att dela ut barnen en kväll. Vi köpte blommor med oss hem!

På väg in till stan ringde jag mamma och undrade om hon kunde komma under vecka 19 om jag skulle få en operationstid då. Hon har ju svårt för det då hon gör deklarationer till folk och de ska ju vara inne den veckan. Ringde till operationssköterskan och sa mina funderingar. Då sa hon att hon hade en glädjande nyhet. Jag har fått en operationstid den 29 april. Läkarna sa att det var en operation som nog skulle bli inställd och då kunde jag få den tiden. Sköterskan hade frågat extra för jag ville inte erbjuda dig den om det nu skulle bli inställt igen men doktorerna sa att det skulle gå bra. Jag vet dock inte vem som kommer att operera mig. Jag tackade så mycket och lovade att ringa kirurgen dagen innan och få veta då jag skulle infinna mig på avdelningen.

Nu blev det till att rigga om allt igen. Kolla med Anna om hon kan komma och ta barnen på kvällen. Fixa med skjuts från dagis. Det värsta är att Thomas åker bort 6 dagar efter min operation. Är jag hemma så är jag inte pigg… jag får inte lyfta och troligen kräks jag. Thomas ska ringa till farmor och farfar och kolla med dem. Om de vill komma hit och passa barnen eller om de kanske kan komma till dem. Löser det sig inte så måst jag tacka nej. Thomas ska på ledarutbildning som är bestämde sen månader tillbaka och kan inte skjuta fram det. Så nu hoppas jag på farmor och farfar.

Vi fikade på våra nya stolar då vi kom hem. Jag åkte och hämtade barnen och Thomas hade skruvat ihop bordet, hängt upp gungorna och tagit ut rutschkanan.  Barnen var överlyckliga! Vi åt middag ute, lite plockmat och det var underbart att sitta ute i solen och äta. Vi undrade om et var fler som åt ute i Jämtland ikväll? Efter maten tog vi fram cyklarna. Signe lärde sig cykla i fjol men hon kan inte starta och stoppa. Irma och Elvira körde balanscykel och även jag tog fram min cykel. Det verkar som mina promenader gör nytta för benen för jag kände mig stark.

Det känns så bra med operationen nästa vecka om nu farmor och farfar kan komma. Det har varit en bra dag och samtalet för kirurgen lyfte dagen ännu mer. Imorgon är det dags för jobb igen…

ANNONS
Av Carina - 21 april 2015 22:52

Jag bestämde mig för att vara hemma idag med. Jag har inte riktigt landat efter missödet igår. Solen sken och det var helt underbart väder. Thomas åkte iväg med barnen och vi åt frukost då han kom hem. Det är vår 7 bröllopsdag idag <3 tänk vad tiden går? Det är då 8 år sen vi träffades och nu börjar det faktiskt blir några år sen!

Vi satte upp hyllor i uterummet. Jag satte sen upp lådor och annat där. Blev inte helt färdigt men det kommer att bli bra. Det bli även bättre i klädskrubben där jag plockat en del ifrån. Thomas har gjort en skohylla till husvagnens om jag var ute och inspekterade. Vi har även köpt en grov vask till toaletten i garaget. Den är nu på plats men ännu ingen kran och avlopp. Thomas ska fixa det i veckan och göra toaletten helt klart där ute. Det är lite foder och silikon kvar. Vi tog sen en promenad. Det är skönt att få sällskap då jag är ute och går. Jag har som mål att göra 50 träningspass i år. För mig betyder det minst 30 minuters fysisk aktivitet. Nu har jag ju varit ute och promenerat mycket och jag är redan uppe i 24 så nästan hälften och då är det bara april. Det kommer ju att bli en naturlig paus nu då jag blir opererad men i höst ska Anna och jag börja träna en gång i veckan så då blir det kanske mer än 50 och det gör ju inget.

Vi åkte till Ica maxi och köpte trädgårdsmöbler. Vi behöver stolar till husvagnen och Thomas hade hittat några bra och lätta där. Nu fick vi med ett bord också det gör inget, det kan vi ha på lilla altanen för det bordet är för litet för oss. Vi fyllde även en vagn med mat, som är så lätt att fylla. Jag köpte lite lådor till uterummet så jag kan göra färdigt där. Eftersom det är vår bröllopsdag åkte vi till Arctura och åt lunch. Lyxigt värre! Vi får ju passa på att äta tillsammans på dagarna då det inte är så lätt för oss att dela ut barnen en kväll. Vi köpte blommor med oss hem!

På väg in till stan ringde jag mamma och undrade om hon kunde komma under vecka 19 om jag skulle få en operationstid då. Hon har ju svårt för det då hon gör deklarationer till folk och de ska ju vara inne den veckan. Ringde till operationssköterskan och sa mina funderingar. Då sa hon att hon hade en glädjande nyhet. Jag har fått en operationstid den 29 april. Läkarna sa att det var en operation som nog skulle bli inställd och då kunde jag få den tiden. Sköterskan hade frågat extra för jag ville inte erbjuda dig den om det nu skulle bli inställt igen men doktorerna sa att det skulle gå bra. Jag vet dock inte vem som kommer att operera mig. Jag tackade så mycket och lovade att ringa kirurgen dagen innan och få veta då jag skulle infinna mig på avdelningen.

Nu blev det till att rigga om allt igen. Kolla med Anna om hon kan komma och ta barnen på kvällen. Fixa med skjuts från dagis. Det värsta är att Thomas åker bort 6 dagar efter min operation. Är jag hemma så är jag inte pigg… jag får inte lyfta och troligen kräks jag. Thomas ska ringa till farmor och farfar och kolla med dem. Om de vill komma hit och passa barnen eller om de kanske kan komma till dem. Löser det sig inte så måst jag tacka nej. Thomas ska på ledarutbildning som är bestämde sen månader tillbaka och kan inte skjuta fram det. Så nu hoppas jag på farmor och farfar.

Vi fikade på våra nya stolar då vi kom hem. Jag åkte och hämtade barnen och Thomas hade skruvat ihop bordet, hängt upp gungorna och tagit ut rutschkanan.  Barnen var överlyckliga! Vi åt middag ute, lite plockmat och det var underbart att sitta ute i solen och äta. Vi undrade om et var fler som åt ute i Jämtland ikväll? Efter maten tog vi fram cyklarna. Signe lärde sig cykla i fjol men hon kan inte starta och stoppa. Irma och Elvira körde balanscykel och även jag tog fram min cykel. Det verkar som mina promenader gör nytta för benen för jag kände mig stark.

Det känns så bra med operationen nästa vecka om nu farmor och farfar kan komma. Det har varit en bra dag och samtalet för kirurgen lyfte dagen ännu mer. Imorgon är det dags för jobb igen…

ANNONS
Av Carina - 20 april 2015 22:29

Då jag somnade igår kändes det skönt. Äntligen skulle jag bli opererad och slippa stomin. Dessutom passade det bra i tid. Thomas ska ju iväg vecka 19 och sen ska vi till Skåne på kalas vecka 23-24. Thomas tog barnen själv i morse så jag slapp gå upp och bli hungrig. Anna som skulle passa barnen ringde och checkade av allt vid halv åtta tiden. Jag somnade en liten stund och vaknade av att telefonen ringde. Det stod Uppringnings ID och det kan vara sjukhuset. Det var det. Operationen var inställd!!!!

Detta misstänkte jag visst redan i februari då jag frågade doktorn hur stor risk det var att operationen blev inställd. Han kunde inte säga emot men sa att det inte var vanligt. Det stod på kallelsen att man skulle vara anträffbar på söndag eftermiddag om det skulle bli ändringar inför operationen. Nu ringer de 1½ timme innan jag skulle vara där. Doktorn hade tydligen kommit uppspringande och det hade hänt något så de fick ställa in min operation. Kanske ställde de in fler det vet jag inte!

Så jag ringde till Anna och ställde in och gick upp och berättade för Thomas. Jag var arg och besviken. Vi svor tillsammans rätt så länge. Jag ringde och beklagade mig för mamma. Hörde av mig till maria och sa att jag kunde ta tillbaka vår insats på dagis idag om det passade. Det gick bra så jag slängde in en maskin tvätt och sen gick jag och Thomas ut en sväng innan jag tog färjan till dagis. Jag måste ju fortsätta hålla mig i form, hinner kanske bli smal innan jag får en ny operationstid??

Det var skönt att få komma till dagis och bara vara… barnen blev mycket förvånade och även fröknarna. Elvira hade sagt där kommer min pappa. För de var ute på skräpjakt då jag kom. Nej, sa fröken din pappa kommer inte idag. Men så rätt hon hade, det var pappas bil men mamman som körde. Det gnagde i mig hela tiden så efter lunch ringde jag till operationssköterskan. Hon beklagade och sa att hon hade ingen ny tid för mig. Så ingen operation denna eller nästa vecka. Veckan efter är det den veckan som Thomas är borta tisdag-fredag. Vilket betyder en mycket dålig vecka! Ska jag behöva vänta ända tills vecka 20?

Det är inte så lätt att ställa för en operation för en småbarnsfamilj som inte har sina närmaste här. Nu har vi ändå tur att Thomas är hemma, förutom vecka 19 då. Det är inte lätt att leja bort tre små flickor, gärna till samma… alla vi känner här har minst två egna barn så tre till är inte helt enkelt. Nu visade sig vid förra operationen att vi har många som vill hjälpa oss och många bäckar små. Anna sa att jag är standby till nästa gång du behöver mig. Det känns bra att hon kan ta första kvällen så thomas kan vara hos mig utan att behöva tänka på att åka hem.

Det krävs en del förberedelser praktiskt då man ska opereras och ligga inne några dagar. Jag är inte ett dugg orolig för hur thomas ska fixa det hemma. Han sköter det bättre om jag inte är hemma! Flickorna blir klädda, får mat och sover gott om natten. Det behövs dock ett mentalt förberedande. Det är ändå ett rejält ingrepp de ska göra och allt kan hända. Då de då ringer 1½ timme innan och säger att det blir inställt rasar livet lite. Jag var så arg! Jag var också besviken! Världen rasar lite för en stund.

Det var skönt att jag kunde åka till dagis och skingra tankarna lite. Fast jag var arg och besviken även då men hade jag varit hemma hade jag bara ältat hela tiden. Känner inte alls för att jobba men det måste jag ju men jag väntar tills på onsdag. Jag behöver verkligen landa i detta. Det känns inte alls bra att det blev inställt. Allt var så perfekt fixat. Nästa vecka kunde också fungerat bra men inte vecka 19 som nu verkar mest aktuellt. Jag har ju sett framemot att åka till mamma och fira hennes födelsedag och att vara pigg!! Nu vet jag inte…

Då jag pratat med doktorn om denna operation verkar det nästan något de gör i förbifarten. Sen visade sig att det var inläggning på tre till fem dagar. Jag trodde från början att jag skulle åka hem samma dag. Narkosläkaren sa att jag inte skulle få någon ryggmärgsbedövning men skulle jag behöva sätter de en i efterhand. Oj, ska jag ha så ont? Mår du illa vid operationer gör du troligen det även denna gång?  Så jag vet inte om det är en så enkel operation som jag trodde från början. Opereras jag vecka 20 har jag fyra veckor på mig att bli pigg och gå på kalas i skåne!!

Hoppas jag känner mig bättre imorgon…

Av Carina - 19 april 2015 23:07

Igår fyllde jag år och det gillar jag. Jag har alltid gillat att fylla år, jag älskar presenter och att ha fest och kalas. Nu är det inte så mycket med festandet men nu är jag nöjd med att ha min lilla familj hos mig. Vi tjuvfirade lite redan på fredagen då vi åkte till badet och badade. Vi har köpt ett klippkort där och det gäller för 6 gånger för vår familj. Det är lagom att åka dit då och då. Barnen fullkomligt älskar det och jag njuter också i badet. Det blir dessutom enklare och enklare att ha med barnen. De går ju själv och kan klä på och av sig själva. Vi tänkte äta lunch där men barnen ville att vi skulle ha mackor med oss. Så det blev matsäck istället, billigt och bra. Efter badet blev det dock en glass!

På torsdagen var jag på ett mycket bra föräldramöte på dagis om självkänsla. Då passade Thomas och barnen på med att packa in paket till mig. Thomas brukar bli så förvånad över att jag fyller år en gång om året. Så nu skickade jag iväg honom och barnen en dag på påsklovet med en önskelista. Låt barnen köpa det de vill att mamma ska få! De var ute och handlade och det är ju helt otroligt att ingen av barnen sladdrade om vad de hade handlat. Irma och elvira tyckte det var spännande!! Mamma du ska få paket, men du får dem inte förrän du fyller år.

Jag vaknade av att thomas höll på att fixa i köket, hörde hur barn eller barn kom upp, till slut var hämtade han elvira inne hos mig. De sjöng, åtminstone signe och thomas och kom in med frukostbricka till mig. Jag fick tio paket!! Det börjar likna något… en låda kom från dagis. Barnen hade ritat teckningar och tejpat ihop papper. Den lådan var nog den bästa och gulligaste. Jag fick ju ett halsband av signe redan tidigare i veckan. Det är ju svårt att hålla sig men signe ville att jag skulle ha det då jag åkte till doktorn. Jag fick sättlök, trädgårdshandskar, trädgårdsförkläde i jeans, mycket snyggt! Jag hade köpt mig själv ett halsband till alla hjärtansdag som jag sparat så thomas fick ge mig nu. Vi brukar även ge varandra sånt som vi behöver så nu fick jag en matta som vi ska ha till husvagnen under markisen. Vi ska ju ut och åka nu i sommar så den kommer att komma väl till pass.

Efter frukosten skulle jag göra citronfromage som min mormor signe alltid gjorde. Det gick inte så bra. Först bakade jag en tårta som jag borde haft gjort kvällen innan… citronfromagen var i flera steg. Jag missade och allt blev en geggamoja. Sprang ut till thomas som akut fick åka till frösön och handla nya citroner. Thomas hjälpte mig och det blev bra till slut.

Vi åkte till arctura och åt lunch. Skidspåren var inte så bra nu längre… vi blev mätta. Så mätta så vi bestämde oss för att skippa middagen. Vi åkte till ica och kollade trädgårdsmöbler och så handlade vi lite kyckling vingar, klubbor och nuggets. Det blev middagen. Då vi kom hem gjorde vi tårtan och åt den. Signe var lite besviken på att vi inte hade något ljus i den!!

Det hade varit molnigt hela dagen. Då tårtan var uppäten gick barnen ut. Jag tackade lite på facebook och thomas vilade. Solen kom fram och jag gick ut med en kopp te och njöt av att se mina älskade flickor leka. Fick ett ryck och tog ner massa uteleksaker från vinden. Då kom thomas och sa att det var snart mat. Jag ångrade mig och sa att jag ville äta ute! Men jag har dukat i uterummet sa ha, men nu äter vi ute sa jag! Det blev ute och signe jublade. Det var så underbart i solen och jag bara njöt.

Det blev en sen kväll för barnen men det gör ju inget så mamma fyller år. Jag tackade alla barnen då de skulle lägga sig för presenter och en underbar dag. Elvira konstaterade då att när ska du fylla år nästa gång? Hon gillade också dagen!!

Idag har vi varit på dagis på fixardag. Det var blåsigt med kul. Det var många familjer där i dag. Jag har även letat glasögon. Jag har inte hittat dem på länge nu. Har kollat överallt men då jag grävde lite i badrummet hittade jag stomiväskan och i den låg dem sen vi var i stugan förrförra gången. Vilken lycka!! Packade väskan för jag vill sova så länge som möjligt imorgon.

De sista dagarna har jag räknat ner till operationen. Så idag satt jag äntligen på sista stomipåsen! För alltid hoppas jag men man vet ju aldrig med framtiden. Det känns rätt att operera bort den nu. Jag är redo. Jag tror inte jag varit det tidigare. Tömde förråden med stomiprylar idag och det blev en stor papperspåse men sådant som jag inte kan använda till annat. Får kolla om man kan lämna tillbaka något.

Jag håller på att ställa in mig på att jag inte ska må så illa denna gång… samtidigt ställer jag in mig på att jag ska spy i två veckor. Alla scenario är möjliga men jag tror ändå att jag ska må lite bättre denna gång och att jag ska ha lite mindre ont. Jag har ju dessutom dåligt minne för fast jag vet att jag var så dålig förra gången så har jag liksom ändå glömt det. Vi får väl se!! Jag är redo.

Av Carina - 16 april 2015 23:40

Idag har jag varit på sjukhuset mellan 9-15 och träffat tre personer, eller jag hade möte med tre olika personer. Jag var i god tid för Thomas skulle på ett möte. Denna dag var full av väntan. Jag skulle vara där kl 09.00 men fick veta att vi var tre olika som hade fått samma tid så vi jag fick vänta lite. Det kom en 83 årig gubbe och satte sig vid mig och vi pratades vid mest hela förmiddagen. Tänkte då på att förra gången jag satt i det väntrummet så var jag verkligen i min egna lilla bubbla. Jag ville inte prata med någon och ville helst bara försvinna. Nu pratade jag gärna men några andra för att få tiden att gå. Han hade mycket att berätta så det var trevligt.

Jag fick först träffa sköterskan. Hon gick igenom lite vad som skulle hända. Hon berättade att det är samma doktor som ska operera mig nu som opererarede förra gången. Det känns tryggt och skönt. Frågade om stomin, hur det hade fungerat och lite annat om hur jag hade det. Hon tog även blodtryck som var 139/90. Helt normalt enligt henne men enligt mig är det skyhögt. Stress tryck, kallade hon det. Hon tog även ett nytt blodprov. Det hade blivit förstört av någon anledning. Nu hade hon tur att hon kunde ta ett nytt prov i samma ven som de tog i innan i veckan.

Jag fick sen sitta ner och vänta igen, ganska länge innan jag fick träffa doktorn. Tur jag hade gubben och fin utsikt över Storsjön. Jag fick inte träffa ”min” doktor utan en som jobbar på kvinnokliniken. Det kändes lite konstigt för hon frågade om jag hade några frågor. Jo, jag undrar hur länge operationen varar? Det kan jag inte svara på för jag vet inte det. Jag jobbar ju på kvinnokliniken i vanliga fall… varför fråga då? Hon sa att alla mina prover var bra. 141 i hb och mina salter var helt normala. Trodde de skulle vara felande då jag dricker för lite och äter för lite salt. Tydligen så är det min melodi. Hon kollade lungor och hjärta och jag gick igenom besiktningen. Hon skrev in mig och jag ska inställa mig på kirugslussen på måndag kl 08.00

Jag pratade med sköterskan igen och kunde komma tillbaka nästan två timmar senare… för på narkosen har de lunch till halvtvå. Ringde Thomas och han kom till stan och höll mig sällskap under lunchen. Väl tillbaka så gick jag ner till centraloperationen där jag skulle träffa narkosläkaren. Jag träffade tydligen honom förra gången också och då tyckte jag inte att han lyssnade på mig. Det hade han visst gjort. Jag sa att jag behövde extra allt för att jag inte vill kräkas i en månad denna gång också. Du fick nästan extra allt förra gången, det finns bara något mer vi kan testa. Vi pratade om illamåendet. Han sa att första dygnet kunde läkemedlet påverka och de första två veckorna kunde det vara på grund av att man opererar i tarmarna. Därefter kanske det kan bero på ångest. Jag har försökt inbilla mig att det blir bättre denna gång men han sa att man mår ofta lika bra eller illa oavsett hur lång och stor operationen är. Tröstande…

Jag skulle ta magmedicin kvällen innan och på morgonen samt alvedon på morgonen. Jag sa att jag kan ta på kvällen men får jag inte äta kan jag inte svälja piller. Okej, då fixar jag det ändå till dig. Jag ska vara fastande från midnatt och ingen laxering. Till tio ska jag väl klara mig utan mat. Jag tänkte inte gå upp och hjälpa till med barnen men sak pussa och krama på dem i massor innan de åker till dagis. Man vet inte vad som händer.

Jag känner mig redo för operation nu. Jag tror inte jag skulle varit det förut. Man vet inte hur det blir, bara hur man har det. Jag har ju faktiskt inte haft några problem med stomin. Förutom att jag ser gravid ut på ena sidan av magen…

Jag räknar ner nu. Har bara klippt upp exakt antal stomipåsar. Nu tänker jag att snart kan jag lägga undan min gravidbyxor. Vilken tur jag hade kvar dem. Nu har jag kunnat se respektabel ut trots stomin. Det är jag glad för.

Av Carina - 15 april 2015 22:41

Jag fick ju aldrig någon kallelse innan jag skulle iväg på påsklov så jag ringde till sjukhuset. Koordinatorn var sjuk men lyckades hamna hos sköterskan som höll i operationstiderna. Hon hittade mig och det visade sig att det inte fanns någon tid för operation under vecka 16. Hon hade inte fått veta hur det blir vecka 17 ännu men bad mig återkomma efter påsk.

Det gjorde jag men hon visste inte mer då. Hon trodde inte att jag skulle få någon tid under vecka 17 heller. Thomas ska till Stockholm på utbildning fyra dagar under vecka 19 och då kändes det inte aktuellt med en operation. Det bästa vore vecka 17 eller tidigt i vecka 18 och att farmor och farfar kunde hjälpa mig vecka 19.

Jag gick på jobbet i måndags och trodde då att jag inte skulle bli opererad förrän tidigast vecka 18. Så vi planerade för vecka 16 och 17 hur jag skulle jobba. Då jag kom hem låg där en kallelse från sjukhuset. Jag öppnade det och där stod: Du är välkommen hit den 16/4 kl 09.00 HJÄLP!! Jag kan inte bli opererad på torsdag var min första tanke. Thomas var på dagis och hade insats och jag ringde honom. Då läste jag i kallelsen och det stod där att jag skulle på inskrivning på torsdag och sen skulle jag bli opererad på måndag den 20/4. Då kändes det mycket bättre.

Så jag ringde kollegan och sa att jag kommer imorgon och är där hela dagen och sen sjukskriver jag mig helt på måndag. Han var på utbildning så jag var själv så jag fick fixa in en samordnare på onsdagen. Det kändes som att jag behöver lite ledigt innan operationen. Chefen skulle komma på torsdagen och jag hade meddelat henne att jag inte skulle bli opererad men fick ändra det. Nu var jag på jobbet på tisdagen och gjorde färdigt det jag höll på med och kunde på hem med ett lugnt jobbsinne.

Det blev en lite väl lång dag men jag kände mig nöjd då jag åkte hem. Handlade på vägen hem så jag blev ännu senare. Jag har ju mat vecka denna vecka.

Först blev jag ju förskräckt över att få en operationstid så fort. Jag hade ju funderat på hur det skulle bli om jag inte fick tid förrän vecka 20. Mamma fyller ju 70 år och ska ha fest i Skåne och vi ska dit. Då ville jag inte vara nyopererad. Scenariot att jag skulle få vänta tills i höst har dykt upp huvudet ibland. Jag var hos doktorn i början av februari och tänkte inte en tanke på att jag inte skulle få bli opererad vecka 16. Nu visar det sig att det har kommit ovanligt många cancer fall sen jul och de är det som gör att det blir kö.

Jag frågade sköterskan vem som skulle operera mig. Det visste hon inte och undrade om jag hade önskemål. Denna operation kan de flesta operera. Men det har jag inte, för jag har bara träffat på bra folk på kirurgen. Förutom hon som var så plump då hon berättade för mig att det kunde vara cancer och sen gick hon för hon hade jour. Så vi får se. Jag tror inte det är samma som opererade mig förra gången. Jag tror han bara opererar tuffa och stora operationer. Men han får gärna gör det om han vill.

Nu känner jag att jag redo för att bli opererad. Det var jag inte i januari. Då kände jag att jag vet vad jag har men inte vad jag får. Jag känner mig mycket mer stark nu. Det går bra att jobba 50 % och visserligen är arga mamma framme ibland men inte alls lika ofta. Nu har jag dessutom kommit igång men mina promenader igen. Jag är inte så lockad av att vara ute och gå när det är tjockt med snö eller is i spåret. Nu är det blött och ibland is och snö men ofta går det bra att gå. Vissa dagar får jag även följe av min man. Idag gick vi upp till den nya byn Ladhusbyn som är en km från oss mot stan. De har fått upp två hus där nu och det blev en rund på 40 minuter.

Jag är inte så rädd för själva operationen men visst har tankarna kommit på att jag inte kommer att vakna upp igen. Jag vet att jag kommer att kräkas men jag hoppas att det blir mycket mindre denna gång. Imorgon då jag ska träffa doktorn så ska jag fråga om jag ska förbereda mig med magpiller innan? Ska även be narkosläkaren om extra allt så jag inte blir så illamående. Nu tror jag inte det hjälper helt. Vid förra operationen fick jag en massa anti illamånade medicin men inget hjälpte.

En doktor sa till mig i höst att det kunde bero på ångest. Det har jag tänkt mycket på det och så var det nog. Från början var det nog operationen och narkosen som gjorde sitt men sen gick det nog över i ångest. Jag gick ju igenom en livskris. Det är ett misslyckade att spy. Man gör allt för att inte spy men samtidigt är hjärnspökena igång hela tiden. Spy inte, spy inte, spy inte… och så gör man det… dessa tankar är dock inga tankar jag bestämmer över. Hela mitt känslosäte sitter i magen. Jag får aldrig ont i huvudet men ofta mår jag illa.

Jag får stanna kvar på sjukhuset 3-5 dagar men hoppas på tre. Förra gången blev jag bättre för varje dag tills det vände och jag blev sämre för varje dag igen. Man blir inte pigg av att ligga på sjukhus. Det som jag skulle vilja veta är hur jag kommer att efteråt. Hur länge bli man sjukskriven? Får jag fortsätta på halvtid ett tag till? Kommer det att fungera utan stomi.

Då jag berättade för barnen att jag skulle opereras jublade Irma. Hon tjoade och dansade och ropade. Mamma nu får du också bajsa med gumpen som vi gör. För du har ju en gump så du kan bajsa med den. Hon var hur glad som helst. Elvira oroar sig redan över att jag inte kommer att vara hemma och Signe ser framemot att få sova med pappa då jag har paxat henne säng då jag kommer hem. Jag måste få sova själv utan att få sparkar i magen, vilket är vanligt i vanliga fall.

Hur ont kommer jag att ha? Ja, det finns lite tankar men jag kommer nog att tänka bättre imorgon då jag kommer hem från sjukhuset.

Idag har vi fyllt släpet med skräp. Jag har gjort i ordning i lådorna i tvättstugan. Det känns som att det börjar sakta men säkert bli bättre här hemma. Vi hittar bättre och bättre lösningar på vårt hem. Vårt hem är inte gjort för en 3-barns familj men det måste vi ju lösa. Nu försvann en del saker från garaget också och nu är nästan varmgaraget tomt så Thomas kan börja bygga där. Det ska bli så skönt att få rensa ut i garaget i sommar, men jag väntar gärna tills det blir lite varmare där inne…

Av Carina - 26 mars 2015 22:16

I tisdags var det 35 år sen min lillebror Nicke dog. Han hann inte bli tio år och jag var nästan tolv då det hände. Vi hade ingen aning om att han var sjuk. Dagen innan fyllde vår kusin två år och vi var där på kalas. Samma dag var det folkomröstning om kärnkraften. Så han frågade mamma om han fick titta på det på tv och mamma tänkte att det är ju bara en gång så han fick stanna uppe lite längre än vanligt och kolla. Nästa dag ringde de till mig på skolan. vi gick på olika skolor, jag på mellanstadiet i Gårdstånga och Nicke i Holmby på lågstadiet. De sa att Nicke hade trillat och de behövde få tag på mamma.

Han hade i själva verket fått en hjärtmuskelinflammation där hjärtväggarna växte men inte hjärtat så till slut fick inte blodet plats. Han dog och de kunde inget göra. Troligen orsakades det av en annan infektion han hade haft. Det enda som kunde räddat honom var en hjärttransplantation och det var inte vanligt 1980. De hade gjort den första på en svensk då i London och han överlevde inte. Dessutom var de bara vuxna de kunde göra det på och de dog alla i början.

Då jag kom hem stod grannen men Pernilla på armen. Polisen var hemma hos oss då mamma kom hem. Hon lämnade över henne i chock och då jag kom fick jag gå bort med henne till vår dagmamma. Själv gick jag hem till min kompis Malin. Hon var på toaletten då det ringde på dörren. Där utanför stod pappa. Han var resande men var kanske i Skåne och borde inte stå där. Då minns jag att jag sa: är Nicke död? Ja sa han och jag bara gick utan att säga något. Vi åkte och hämtade mamma på sjukhuset och körde henne till min moster där även mormor var. Själv bodde jag hemma hos pappa en vecka innan jag började skolan igen.

Det var inte tal om terapi. På den tiden pratade man inte om detta. Nu hade det hänt och nu behövde vi inte prata om det längre. Hemma hos oss har Nicke alltid varit närvarande och vi har ofta pratat om honom. Men vi har aldrig pratat om hur vi kände. Jag trodde länge att de hade tagit fel på sjukhuset och de skulle upptäcka felet och han fick komma hem igen.

Begravningen var fruktansvärd. Prästen var pensionerad men ville begrava honom eftersom han hade döpt honom. Han sa vid ett tillfälle att vi skulle vara tacksamma att han hade dött för han var för god för denna värld. Det kan man säga till en som är 100 år då den dog inte en tioåring. Jag minns också att det var mycket barn där och att scouterna stod framme vid kistan med fanor. Urnsättningen var också fruktansvärd. Man fick återuppleva allt en gång till och nu skulle han dessutom sänkas ner i jorden.

Det är 35 år sen och ändå är det vissa saker som man minns som om det vore igår. Andra saker minns man inte alls. Jag minns inte rösten av honom men jag har lite andra minnen av honom men har svårt för att minnas hur han såg ut förutom på korten. Hade önskat nu att jag kunde känna igen mina barn i honom.

Av Carina - 22 mars 2015 22:25

Idag har vi haft barnkalas för Signe. Vi fick ju ställa in förra gången och det var ju fler som kunde denna gång så det var ju roligt. I veckan hade de meddelat att det skulle snöa för fullt hela dagen men som vanligt hade SMHI fel. Det var visserligen vitt då vi vaknade och kallt men det rättade snart upp sig. Solen kom lagom tills kalaset började. Vi hade gjort grillspett med falukorv och köttbullar och så makaroner till. Vi eldade nere vid lekställningen och jag hade funderingar på vad vi skulle göra. Skulle vi ha lite lekar? Orkade inte fixa det och det behövdes inte. Det var full rulle från början.

Jag tänkte att för barnen kvittar de, de är gärna ute. Det är värre för föräldrar men de var välklädda och tyckte också att det var en bra idé. Det var även meningen att vi skulle ha en skattjakt i slutet men då jag inte mått så bra i helgen så då Signe frågade sa jag att vi får ta det ett annat år och det nöjde hon sig med. Hon fick dela ut gottpåsarna då de skulle gå hem.

Nils stannade kvar och lekte och det fungerade så bra. Vi spelade ett spel som hon fick av honom idag. hon fick många fina presenter men vi får öppna dem en och en så de överlever döttrarna Jonsson-Dahl. Signe var nöjd med dagen och även Elvira som sett så framemot att få åka på kalas.

Jag var så trött efter kalaset. Gjorde ytterst lite under resten av dagen. Tvättade lite och barnen hade städat sina rum under förmiddagen. Signe dammsög både hennes rum, vårt sovrum och delar av vardagsrummet. Hon hjälpte mig ikväll med att sortera strumpor och lägga in i min garderob. Hon är så hjälpsam.

Satt i bastun och tänkte hur lycklig jag är. Det tog lite tid men nu har jag hittat hem. Är gift, och har en fin familj med tre fina barn. Det hade jag inte trott då jag fyllde 39. Nu har jag en fin familj, ett egenbyggt hus, bra bil och även en bastu. Den är liten men det är en bastu. Däremot undrar jag när jag ska må bra igen. Jag vill inte att arga mamman ska komma fram mer. Hon är inte den vanliga arga mamman som finns i alla familjer denna argan mamman tar över min kropp. Jag kan inte kontrollera mig och bara skriker. Detta är ju tillfällen då jag är trött. Denna vecka har jag ju varit själv på jobbet och fast jag hade en bra vecka så blir jag ju trött. Undra när den tröttheten ska gå över. Detta sammanföll just denna gång med Gabriels födelsedag. Fast jag inte blir ledsen på denna dag längre så är det ändå många funderingar som dyker upp. Både jag och Thomas pratar mycket om vad som hände och det är mycket som väcks till liv. Det är påfrestande helt enkelt.

Presentation

Fråga mig

6 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
         
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< April 2017
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Kära Gabriel med Blogkeen
Följ Kära Gabriel med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se