På fredagen den första maj så kom Thomas och barnen. De hade själv klätt sig och jag kan väl säga att Irma inte hade fått åka iväg med bara strumpbyxor och tröja om jag hade bestämt. Hon tyckte dock att hon var snygg men hon tog på sig en kjol då de kom hem innan de skulle på kalas. Pappa har inte heller riktigt klart för sig hur små flickor ska klä sig. Signe skulle på kalas och bli hämtad så hon stannade bara en liten stund. Hon ville först inte komma men ångrade sig men ångrade nog sig igen då hon kom… hon lider på sjukhuset. Därför ville jag inte tvinga henne. Irma och Elvira ville inte heller vara där, mamma vi vill åka hem nu…

Jag mådde så illa hela förmiddagen men tänkte att jag skulle gå upp och sätta mig i soffan i dagrummet då de kom. Men det gick inte så jag for in och la mig i sängen igen. Den förmiddagen hade jag legat så still jag någonsin kunde för att inte kräkas. Jag lyckades så jag slapp det. Irma är så nyfiken på allt. Vad är det? Vad är det? Frågar om allt, men var speciellt intresserad av mina plåster och kanyler. Det är nog en liten sjuksköterska i henne!! Efter en stund orkade jag inte med dem så de fick åka hem. De var nog lika glada som jag. Jag vill ju ha sällskap men deras energi tar på mina krafter. Jag fick i alla fall lite barnakramar och det bli man ju piggare av.

Jag orkade inte prata i telefon heller så mycket. Det känns ju inte som att man bli piggare då man ligger på sjukhus. Förra gången blev jag piggare i början och sen blev jag bara sjukare och sjukare innan jag till slut fick komma hem. Jag sover däremot gott om nätterna. Fast vi blir ibland väckta av en tant i grannrummet. Hon ropar hallååååå, flera gånger på natten och drar i sänggrinden. Då tryckte jag på knappen och de kom och hjälpte henne. Somnade om lika fort igen så jag var trött. Slutade med värktabletter för jag tyckte inte de gjorde någon nytta. Fick tabletter för illamående och eftersom att jag inte kräktes fortsatte jag att äta dem. Skulle även äta några stora piller för magen, något med magnesium i. De var svåra att svälja. Men jag fick börja med värktabletterna igen, de behövs då man ska trycka på när man sitter på dasset!

Maten är ju inget vidare men ena dagen var jag så hungrig att jag återtog min mat. Ville först bara ha kräm och mjölk men jag blev hungrig och hämtade mer mat. Då kände jag att jag vill hem men jag fick vackert vänta. Magen skulle komma igång först innan jag kom hem. Det gjorde den men det första var tydligen från operationen så jag fick vänta ytterligare ett dygn till innan det kom mer. Man vet inte hur mycket som bör komma ut. Det var ju mycket diarré och fisar. Så mycket som jag fes de dagarna på sjukhuset har jag inte fisit i hela mitt liv. Illa luktande fisar men alla var nöjda… de gillar fisar på mag- och tarmavdelningen.

I slutet började jag prata med grannfrun som hade opererat sin stomi. Hon hade haft den i tio år och var så nöjd. Jag hade också kunnat ha stomi resten av livet men kan jag slippa gör jag hellre det naturligtvis. Det var lite kul då vi började prata för då gick tiden lite fortare. Det bestämdes att jag skulle få åka hem på söndagen och jag skulle få ett utskrivningssamtal med en doktor. De lyser med sin frånvaro på helgen och jag var ju dessutom på fel avdelning. Då jag pratar om den doktorn som jag brukar ha kontakt med säger alla, jobbar han fortfarande? Så tydligen slutar både han och jag på kirurgen samtidigt.

På lördagen tog Stina alla våra barn så Thomas hann fixa lite hemma och komma och hälsa på mig. Det känns ändå bättre då han kommer själv då jag vet att barnen inte vill vara där. De ville prata med mig i telefon och det kändes bra. För det har de inte velat tidigare men även Signe pratade på för fullt så det höll mig uppe. På söndagen åkte hela familjen med Fridhs på Jamtli och sen kom de och hämtade hem mig.

Jag fick träffa doktorn efter lunch på söndagen. Hon tyckte det väl gick bra att jag åkte hem. Man kan ju inte säga att de slänger ut en för hade jag velat kunde jag stannat ännu längre! En röd tråd genom denna inläggning är att ”vi kan inte riktigt de här med stomi och tarmoperationer” så sa även doktorn. Det är bäst att du frågar din ordinarie doktor. Men har jag en sådan… han verkar ju ha slutat eller åtminstone är på väg att göra det. Jag blev sjukskriven i två veckor, fick utskrivet värktabletter och illamående tabletter, fick en remiss för att ta stygnen, lite omläggningsmaterial, nätbyxor och några blöjor med mig hem!!

Sen kom familjen och hämtade mig. Då kände jag mig så glad ända in i själen. Jag är så glad över min lilla familj. Att jag till slut fick min lilla familj. Jag känner dessutom varje gång vi går igenom något jobbigt att jag valt rätt man. Jag älskar min Thomas Jonsson mer och mer för varje utmaning vi går igenom. Jag bara lämnar över allt till honom och litar på att det blir bra. Kanske inte precis som jag hade tänkt men bra ändå. Det fungerar ju ibland bättre då jag inte är med. Jag känner inte att jag behöver berätta för honom hur allt ska vara han får göra på sitt vis och både han och våra älskade barn är nöjda (ännu nöjdare kanske då man får klä sig som man själv vill och inte som mamma vill)

Då var jag hemma igen efter några dagar på sjukhuset. Jag blev ju till slut opererad den 29 april. Det var ovisst ända in i slutet men klockan två fick jag åka ner. Vi hann ju ut och gå och prata en hel del innan. Thomas var tvungen att gå och äta lunch så han försvann. Sköterska kom och försökte sticka mig i armarna. Då hon inte lyckades skickade de upp en drummel från narkosen. Han tuggade tuggummi så käkarna höll på att hoppa ur led. Till slut lyckades han få dit en kanyl och jag kunde åka ner. Thomas hann precis komma upp efter sin tur på stan och ge mig en puss innan vi åkte ner.

Det gick fort sen, det kunde ta en timme eller två innan jag blev opererad men det tog det inte. Doktorn kom och sa att eftersom jag inte blev opererad förra gången så tar vi dig nu ändå fast det är sent. Det var snällt tänkte jag!!

Jag lång en stund inne på narkosrummet innan de var klara i operationssalen. De blandade lite extra så jag inte skulle må illa. De bytte sköterska precis innan jag skulle in och det kändes lite konstigt men det gick bra det med. Jag slapp bli stucken fler gånger utan somnade med masken över näsan.

Jag kände mig lite pigg då jag vaknade. Men nu så här i efterhand minns jag inte hur länge jag låg på uppvaket, minns knappt uppvaket alls. Ringde Thomas och ville att han skulle komma. Det var ju meningen att Anna skulle komma hem och ta hand om barnen. Nu blev jag opererad så sent att Thomas hämtade själv barnen och var hemma tills jag ringde. Då bytte han av med Anna. Signe blev ledsen då han skulle åka men hon hann somna innan han åkte och de gjorde de andra barnen också. Anna hade inte så mycket att göra men det var ju värdefullt för oss ändå.

Jag kände mig pigg då Thomas så det kändes som det skulle bli en enkel match. Dock dröjde det inte så länge förrän jag spydde. Jaha, tänkte jag nu är jag igång. Jag fick morfin och jag tror inte Thomas stannade så länge innan jag sa att han kunde åka hem. Jag orkade inte. Han fick ringa mamma och berätta att allt gått bra och så skrev han på facebook att jag blivit körd till operation innan på dagen och så skrev jag att jag överlevt innan jag somnade. De kollade urinblåsan med ultraljud så jag slapp gå upp och kissa. Jag var helt slut. De kollade sen under natten flera gånger med ultraljudet om jag behövde kissa men jag klarade mig. De kollade även temp, blodtryck och syresättning lite då och då.

Det känns så ensamt på sjukhuset. Då man har besök orkar man inte vara så trevlig men jag önskar ändå att någon satt där hela tiden. Jag hade en annan dam som rumskompis och hon kom upp efter operationen strax efter mig. Vi var båda två slut av operationen så det dröjde tills vi pratade med varandra. Första dygnet spydde jag fem gånger och tänkte att nu är det kört men efter kl 13 på torsdagen spydde jag inte mer.

Jag kände mig så trött, orkade ingenting. Vill inte spela spel på telefonen, läser inte och orkar inte prata i telefon. Sover mycket och eftermiddagarna är mycket lättare än på förmiddagen då jag mått så illa. Det är som om hjärnan är helt bortkopplad. Jag har sett på tv och lyssnat på radio. Försökte lyssna på Värvet, en podd, men då måste man hänga med i samtalet och det orkade jag inte så P4 jämtland blev bäst.

Jag hamnade på fel avdelning på sjukhuset och det gjorde kanske inte så mycket eftersom jag ändå var ganska frisk och kry. Däremot saknade jag svar på mina frågor. De kunde inte svara på mina frågor alla gånger. Även då jag blev utskriven fick jag inte heller riktigt svar på mina frågor tyckte jag. Jag klarade mig själv på sjukhuset och tog egna beslut i det mesta. De var å andra sidan inte så tjatiga som på min ordinarie avdelning på att jag skulle upp och gå hela tiden. Det kändes bra att jag fick vila på förmiddagen då jag mådde så illa. Efter förra operationen var jag ju med i ett program där man skulle vara uppe hela tiden. Dagen efter operationen skulle man vara uppe 6 timmar, var jag uppe 6 minuter var det mycket… nu fick jag ligga hela förmiddagen men sen gick jag ju lite i korridoren på eftermiddag och kväll. Det känns dock lite löjligt att gå där fram och tillbaka men jag orkade inte längre.

Dagen efter operationen fick jag mycket besök. På förmiddagen kom en tjej som var läkarstudent. Hon var på praktik och då skulle de vara några veckor på en onkolog avdelning men då de inte har någon onkolog i östersund får de göra lite specialstudier istället. Det finns ju gott om cancer patienter men de är väl uppdelade här på olika avdelningar. Så hon skulle intervjua mig om jag ville. Jag fick berätta min historia, från början till slut. Det gjorde jag gärna, känns bra att få snacka av sig lite av allt elände. Det var samtidigt spännande jag tror både hon och jag lärde oss en del. Man fick ju en upplevelse till om min sjukdomstid och vilken resa jag och min familj har gjort. Ibland känner jag att jag har haft en sådan tur men de man hör om i tidningarna som far illa är väl bara någon procent så det är väl oftare att det går bra. Jag har fått bra service från början. De tog mig på allvar hela tiden och det känns bra. Vi pratade naturligtvis om min illamående då hon fick ta hand om min kräkpåse mitt i intervjun.

Hon sa att de som mår mest illa efter sövning är sådana som du, ung (ja, hon kallade mig ung) kvinna som är frisk men är åksjuk. Precis som jag är! Då fick man en förklaring på det!

Efter lunch kom Thomas och sen kuratorn, hon kom även då läkarstudenten var där men kom tillbaka då Thomas var där. Det gjorde dock inget utan vi pratade ändå. Jag hade sagt att de skulle skicka efter henne. Det känns bra bara att få pratat med henne. Dock meddelade hon att hon skulle sluta. Så det är hennes jobb som jag sett på nätet. Det känns inte bra för mig för jag kommer ju att bli desto oroligare då jag ska göra nästa undersökning. Att de ska hitta något nytt… otrevligt! Jag kände mig faktiskt inte så mycket i behov av en kurator denna gång tyckte jag. Jag undrar om mina hjärnspöken börjar försvinna… man kan bara hoppas det. Denna operation känns mer som ett slut på en epok och början på något nytt. Jag känner ett annat lugn nu som jag hoppas förbli så.

Jag ville helst att Thomas skulle vara hos mig hela tiden. Jag förstår att han inte tycker det är något vidare. Man kan inte prata utan att andra hör, det är stel, luktar fis och allmän tråkigt. Dessutom var inte jag någon muntergök. Ville helst sova men var social en stund. Han kom lite dumt då jag var helt slut efter samtalet med läkarstudenten! Skulle helst ha velat att Thomas kröp ner hos mig och sov där med mig under eftermiddagen men han skulle handla och hämta barn. De ska ju på majbål ikväll. Själv firade jag med att kolla på tv. Det var ett konstigt Valborgs program på tv, helt värdelöst. Klockan halv tio började det smälla utanför fönstret. Jag orkade inte gå dit och kolla men tydligen är det fyrverkeri i Badhusparken till Valborg. Det får vi nog åka in och titta på något år. Det höll på länge och sen kom det ett nytt till innan jag somnade.

Signe hade gjort en krans först på dagis och sen fixat till den bättre hemma. Den hade hon på sig hemma på Valborg och var så fin. Thomas har blivit mycket bättre på att skicka kort på barnen till mig då jag inte är hemma. Jag ringde också hem och pratade med Irma och Signe. Jag är glad över att de vill prata i telefon när jag inte här där och kan prata med dem live.