I tisdags var det 35 år sen min lillebror Nicke dog. Han hann inte bli tio år och jag var nästan tolv då det hände. Vi hade ingen aning om att han var sjuk. Dagen innan fyllde vår kusin två år och vi var där på kalas. Samma dag var det folkomröstning om kärnkraften. Så han frågade mamma om han fick titta på det på tv och mamma tänkte att det är ju bara en gång så han fick stanna uppe lite längre än vanligt och kolla. Nästa dag ringde de till mig på skolan. vi gick på olika skolor, jag på mellanstadiet i Gårdstånga och Nicke i Holmby på lågstadiet. De sa att Nicke hade trillat och de behövde få tag på mamma.

Han hade i själva verket fått en hjärtmuskelinflammation där hjärtväggarna växte men inte hjärtat så till slut fick inte blodet plats. Han dog och de kunde inget göra. Troligen orsakades det av en annan infektion han hade haft. Det enda som kunde räddat honom var en hjärttransplantation och det var inte vanligt 1980. De hade gjort den första på en svensk då i London och han överlevde inte. Dessutom var de bara vuxna de kunde göra det på och de dog alla i början.

Då jag kom hem stod grannen men Pernilla på armen. Polisen var hemma hos oss då mamma kom hem. Hon lämnade över henne i chock och då jag kom fick jag gå bort med henne till vår dagmamma. Själv gick jag hem till min kompis Malin. Hon var på toaletten då det ringde på dörren. Där utanför stod pappa. Han var resande men var kanske i Skåne och borde inte stå där. Då minns jag att jag sa: är Nicke död? Ja sa han och jag bara gick utan att säga något. Vi åkte och hämtade mamma på sjukhuset och körde henne till min moster där även mormor var. Själv bodde jag hemma hos pappa en vecka innan jag började skolan igen.

Det var inte tal om terapi. På den tiden pratade man inte om detta. Nu hade det hänt och nu behövde vi inte prata om det längre. Hemma hos oss har Nicke alltid varit närvarande och vi har ofta pratat om honom. Men vi har aldrig pratat om hur vi kände. Jag trodde länge att de hade tagit fel på sjukhuset och de skulle upptäcka felet och han fick komma hem igen.

Begravningen var fruktansvärd. Prästen var pensionerad men ville begrava honom eftersom han hade döpt honom. Han sa vid ett tillfälle att vi skulle vara tacksamma att han hade dött för han var för god för denna värld. Det kan man säga till en som är 100 år då den dog inte en tioåring. Jag minns också att det var mycket barn där och att scouterna stod framme vid kistan med fanor. Urnsättningen var också fruktansvärd. Man fick återuppleva allt en gång till och nu skulle han dessutom sänkas ner i jorden.

Det är 35 år sen och ändå är det vissa saker som man minns som om det vore igår. Andra saker minns man inte alls. Jag minns inte rösten av honom men jag har lite andra minnen av honom men har svårt för att minnas hur han såg ut förutom på korten. Hade önskat nu att jag kunde känna igen mina barn i honom.