Direktlänk till inlägg 3 november 2014

Elaka mamman

Av Carina - 3 november 2014 11:34

Jag vet inte om det går så bra för mig egentligen? Det går så bra på jobbet men inte hemma. Elaka mamman är här hela tiden.

Jag tänker onda tankar hela tiden. Jag är så misstänkt när det gäller att all cancern är borta. Jag blir mer och mer säker på att den kommer tillbaka. Jag vet att det finns sådana som jag som blir opererad och sen är det bra men jag vet också många som blir sjuka igen. Varför skulle jag klara mig? Jag känner mig rädd, mycket räddare nu än vad jag var då jag blev sjuk. Jag vill inte vara sjuk. Ibland undrar jag om jag vill vara sjuk? Känner att jag tänker efter så mycket. Sen tänker jag att nä, jag vill inte vara sjuk, men tankarna kommer utan att jag vill. Jag känner mig själv så pass bra nu efter alla trauman jag gått igenom.

Mitt filter är ju tydligen sönder. Allt går in i skallen och jag kan inte sortera det. Jag känner att jag och Thomas är på olika planeter ibland. Han förstår inte alls hur jag känner. Vi tänker helt olika och det kan ju bero på att det inte är han som är sjuk? Det kunde också vara så att han var likadan även om det var han som var sjuk. Då vi förlorade Gabriel var det också så här, att vi tänker olika. Då fick vi hjälp av kuratorn. Jag vet inte ännu om vi behöver det denna gång eller vi kan fixa det själv. I lördags kväll stängde vi tv och åt lite gott, ost och kex och pratade. Det är inte lätt att få tid till samtal med tre små barn. Vi är ju helt slut på kvällarna då barnen väl somnar. Vi har dessutom olika dygnsrytm. Jag är piggare på kvällarna och då vill Thomas sova, på morgonen då Thomas är pigg är jag helt borta. Det är svårt att hitta tid.

När mamma kommer i december ska jag och Thomas bo på hotell, äta gott ute på restaurang och bara få tid för varandra. Det behöver vi. Det skulle vi göra oftare men vi har dessvärre inte så många som kan ta våra barn. Vi ska även försöka bygga lite i garaget tillsammans nu i november. Thomas ska ta ledigt och vi bygger garderoben där. Vi är ju bra på att prata med varandra. Vi kan bli ledsna på varandra då vi har pratat men det är ju det bästa. Att man vågar prata om allt och även om det som är jobbigt. Det är vår räddning och har alltid varit. Vi har gått igenom så mycket skit men alltid pratat med varandra. Nu finns inte den tiden längre. Då vi förlorade Gabriel var det bara vi och vi kunde prata hela tiden. Nu är vi tre till som vill ta plats och som ska få ta plats.

I fredags var det meningen att jag skulle vara hemma själv hela förmiddagen och samla kraft. Då barnen kom hem på torsdagen hade Elvira feber, Irma hade varit låg hela dagen på dagis och Signe gnällde. Så vi bestämde att de skulle vara hemma på fredagen. Ett dåligt beslut… jag hade jobbat min första vecka. Trots att jag bara jobbar 25 % är det mycket då man inte jobbat på ett halvår. På jobbet fungerar det men jag är slut då jag kommer hem. Det blev lite fel i min planering. Jag jobbade på tisdagen och var sen själv med barnen från halv två till nästa dag. Jag var helt slut efter jobbet men fick ingen tid för återhämtning. På fredagen exploderade jag. Barnen var ettriga. De for fram och tillbaka, bråkade, förstörde saker och höll på. Ingen ville äta mat och sitta still och jag orkade inte utan bara exploderade. Jag blev arg på allt… skrek och blev ledsen. Sa en massa saker som visserligen var sant men som jag kanske skulle sagt i lugn och ro. Elvira var som en papegoja och sa allt jag sagt efteråt så jag vet vad jag sa. Jag stängde dörren med en smäll och la mig på sängen och grät. Irma och Elvira lekte på som vanligt och jag bara ville krypa under täcket och inte komma upp mer den dagen. Efter en stund gick jag ut och då sitter Signe vid matbordet och gråter. Hon ville inte äta och längtade efter pappa.

Då spricker ju hjärtat. Det är ju inte meningen att mina barn ska komma i kläm då jag mår dåligt. Jag försökte krama henne men hon bara skrek efter pappa. Fick in henne till sängen och hon la sig på golvet på madrassen. Jag försökte krama henne. då grät jag ännu mer… varför? Varför ska det vara så här?

 
ANNONS

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
   Spamskydd  

Kommentar

Av Carina - 3 april 2017 21:44

Ibland blir man extra glad över sina barn. Vi har ju ingen alls problematik med skärmtid i vår familj, förutom för mamman då… De kollar ju så klart på tv men använder inte varken telefon eller dator. Istället är våra barn gärna ute. Nu när det...

Av Carina - 2 april 2017 21:09

Imorgon ska jag på mammografi. Fy och usch, inte för att det är obehagligt utan för att jag är rädd. Jag är ju sällan sjuk knappt ens förkyld, fast jag har fått en släng nu för ovanlighetens skull. Har inga sjukdagar, knappt vab heller för den delen....

Av Carina - 21 mars 2017 22:00

Tänk att det är 9 år sen du föddes Gabriel, vårt efterlängtade barn. Jag hade längtat efter barn i många år och nu så äntligen skulle jag bli mamma och få mitt efterlängtade barn. Det blev inte riktigt som jag hade tänkt mig, jag fick mitt efterlängt...

Av Carina - 14 mars 2017 22:00

Det blev inte som jag tänkt mig men det blev bra ändå Nu har vi haft en veckas sportlov. Signes första sportlov och vi andra fick hänga på. Vi har ju alltid varit beredda, trodde vi, på att Thomas skulle kunna få jobb och att våra lov skulle gå om ...

Av Carina - 8 februari 2017 21:24

Lite mer reflektioner! I maj/juni är det tre år sen jag blev sjuk, eller sen jag fick min dom.  Jag var ju troligen sjuk länge innan jag fick domen, åtminstone drygt ett halvår innan. Fast det är ganska lång tid sen så har jag fortfarande inte förl...

Presentation

Fråga mig

6 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
         
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< November 2014 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Kära Gabriel med Blogkeen
Följ Kära Gabriel med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se