Alla inlägg under november 2014

Av Carina - 13 november 2014 10:19

Nu jobbar jag 25 % och det räcker. Är man helt frisk år det svårt att förstå att det kan vara så jobbigt. Jag är helt slut. Hela veckans timmar går åt att planera mina tio timmar på jobbet. Jag jobbar tre dagar i veckan för jag måste ha vila mellan jobben. Barnen är på dagis även på fredagar nu men jag hämtar dem tidigt.

Jag blir lätt stressad och om det händer något på dagarna då jag är ledig blir jag stressad. Denna vecka fick jag köra barnen till dagis en morgon och då tappade jag min sovmorgon och skulle dessutom jobba på eftermiddagen. Dagen efter var Thomas hemma för vi skulle bygga på garderoben på vinden i garaget på min hellediga dag. Igår hade vi styrelsemöte på dagis på förmiddagen. Men nu äntligen har jag min lediga förmiddag. Även imorgon är jag ledig fram till två då jag ska hämta mina söta flickor.

Jag sov i friggeboden i tisdags. Jag var först på kafferep och sen sov jag i friggeboden. Igår då jag la Elvira sa hon, jag vill att mamma ska sova inne. Gullunge J jo, sa jag. I natt ska jag sova inne och hon sov för ovanlighetens skull i sin egen säng.

Förra helgen sov vi på hotell. Denna helg ska vi sova i husvagn. Vi har inga vinterdäck så vi får sova på uppfarten här hemma. Barnen nöjer sig med det. Så då vi kommer hem imorgon fikar vi där innan pappa kommer hem. Vi lagar mat inne i huset men äter i husvagnen.

Jag får energi ibland och innan var jag ju ute och gick varje dag. Sen började jag jobba och blev helt slut igen. Så nu är det länge sen jag promenerade. Nästa vecka ska jag kanske ta tag i det igen… vädret inbjuder ju inte heller direkt. En dag förra veckan hade jag mycket energi och rensade ut i klädkammaren. Det finns saker där som bara står där men inte används. Har tagit bort lite barnböcker som vi inte läser längre och nu är kokböckerna tillbaka i bokhyllan i vardagsrummet. Pärmar med papper… det är vi dåliga på. Vi sätter inte in papperna, de ligger på hög och så har vi tomma pärmar. När energin sen tar slut så blir resterna liggande på golvet… det är jobbigt.
Vissa dagar har jag inte någon energi alls, som idag. Nu sitter jag bara här och kollar tv och vet att jag skulle kunna göra så mycket som helst. Men orkar inte…

Igår ringde en doktor från kirurgen. Jag skulle ju på återbesök i början av december men då kommer mamma och jag tyckte det var en dålig idé. Jag har ju ändå beslutat att jag inte ska ta bort stomin förrän efter påsk så jag behöver inte träffa doktorn nu just. Ska få en ny tid i januari. Men min sjukskrivning tog slut i söndags och det var planerat att jag skulle gå upp till 50 %. Nu visar det sig att jag inte orkar det. Jag hade tänkt att jag kanske skulle jobba 25 % i en eller två veckor till men kände samtidigt att det är lite kort tid. Nu ringde en underbar doktor idag. Vi har tydligen träffats men jag minns inte det. Han pratade om att jag haft en livskris och att det är helt normalt att inte orka. Dessutom har jag tre små barn som tar energi. Vi pratade också om att jag var så dålig efter förra operationen. Han sa då att ångest kan visa sig i kräkningar. Det blir en ond cirkel. Så kände jag också om jag tänker efter. Då man kräks mår man så dåligt och känner ett misslyckade. Han tyckte att jag skulle jobba 25 % till sista januari så jag hinner träffa doktorn och prata om framtiden. Det kändes så skönt. Man blir ju stressad av att inte veta hur det ska bli. Nu känns det bra att jag kan fira jul och vara julledig i lugn och ro. Jag fick sånt förtroende för denna doktor. Det ska bli spännande att se vem det var.

Det fungerar bra då jag är på jobbet och det känns skönt att vara tillbaka. Visserligen räcker det med 25 % för att jag ska orka men jag har bra arbetsuppgifter och det fungerar bra med personalen. Så helt sjukskriven vill jag inte vara. Nu ska jag fixa lite innan jag ska åka iväg på jobbet. Thomas fick akut åka till Stockholm idag så jag får hämta barnen. Annars jobbar jag till fyra och slipper lite av matlagningen så Thomas är hemma.

Av Carina - 7 november 2014 11:24

Det är skönt att komma tillbaka och börja jobba. Det kändes som jag inte varit borta. Däremot blir jag så trött. Jag trodde inte jag skulle bli så trött. Den elaka mamma är tillbaka och min ork är som bortblåst. Jag hade slutat sova så mycket på dagarna men det gör jag nu igen. Idag sov jag till klockan 10 och det var svårt att komma igång. I onsdags hade jag så mycket energi så jag städade klädskrubben och tvättade, la in tvätt och kunde gjort hur mycket som helst om jag inte skulle jobbat. Hade då även planer på torsdagen men då var jag slut. Då jag kom hem i onsdags var jag helt slut. Thomas kom hem sent så jag hade barnen själv den kvällen. Det gäller att hushålla med energi så jag har till barnen. Jag vill inte bli så arg och ledsen så mina barn gråter fler gånger. Det var det värsta som hänt i mitt liv, att göra dem ledsna.

Jag ringde till kuratorn och fick prata lite med henne nu i veckan. För er som undrar så har jag kontakt med en kurator varannan vecka och jag har själv bestämt intervall. Ofta är jag pigg och glad då hon ringer men nu ringde jag. Jag kan ju ringa när jag vill. jag vill ju även att jag och Thomas ska gå dit tillsammans nu en gång. Jag försökte ju även få tag på kirurgen. Jag orkar inte börja jobba 50 % nästa vecka. Jag har ju inte fått något läkarintyg för det men det är vanligt att man jobbar 25 % och sen går upp till 50 efter två veckor. Nu orkar jag inte det. Jag vill jobba men just nu räcker 25 %. Så jag hoppas jag blir sjukskriven två veckor till på 25 %. Sen får man se hur det känns då.

Jag börjar glömma igen, det hade faktiskt blivit bättre. Nu känner jag hela tiden att det är något jag missat. Är ofta på fel vecka, en vecka före verkligheten. Jag märker inte då saker blir bättre bara då det blir sämre. Nu känns det som att jag samtidigt som jag gått fram ett steg med att börja jobba har jag även gått ett steg tillbaka. När jag pratar om detta på jobbet förstår alla att det tar tid. Jag undrar om det är för att det är vårdfolk. Det känns så skönt att andra kan förstå, och då pratar jag även om de som inte gått igenom detta.

Jag är orolig över att det ska komma tillbaka.  Fast doktorn har sagt att jag har en mycket god prognos så tänker jag att jag kan ju vara de felande procenten. Nu tycker jag fortfarande att vi har fått mer än nog med sjukdomar och elände. Jag och barnen var och tände ljus på minneslunden i tisdags. Vi hann ju inte i helgen då vi var på sjukhuset så länge. Jag glömde tändstickorna så jag sa att vi får åka dit imorgon. Det gillade inte Signe, kör hem och hämta tändstickorna. Så det gjorde jag.  Vi hoppade av bilen och barnen tyckte det var fint på minneslunden och så är där en liten damm som intresserar. Vi tände ljuset och så pratade vi om alla död som vi tände ljuset för. Vi har prata mycket nu den sista tiden om alla barn som är i himmeln och att deras riktiga morfar är i himmeln. Nu berättade jag även om min lillebror. Det är faktiskt för många döda unga människor i min himmel. Signe kallar både Gabriel och hennes tvillingbror Valdemar för hennes småbrödrar. Det är väl för hon har ju sett bild på Gabriel och han är ju bara en liten bebis. Så fast de båda är födda före henne tycker hon att det är lillebror. Våra barn pratar mycket om döden men de har inte koll på vad det är. Det är ingen levande människa som de känt som har dött. Alla har dött då innan de föddes eller då de var små. De ser även på Madicken och hon hoppar ner från ett tak och Lisabet tror att Madicken är död. De leker ju ofta Madicken är död.

I natt ska vi bo på hotell i stan. Vi ska även på Jamtli på Jamtlinatta. Det är lite spöktema. Vi har varit på det varje år sen Signe föddes. Jag vill bort, jag skulle helst velat åka iväg till värmen en vecka eller två. Bara göra ingenting. Så ikväll ska vi varken laga mat eller diska och inte heller imorgon bitti. Kanske ska även jag och barnen hitta på något imorgon. Gå på stan eller något. Vi får se hur mycket jag orkar. Jag tänker i alla fall njuta av att bo borta!!

Av Carina - 5 november 2014 22:06

Dödsångest…

Sitter på akuten med Signe som inte är pigg. Jag har haft en mycket dålig dag idag och arga mamman har varit framme flera gånger. Signe satt vid köksbordet och grät då jag kom ut efter att jag också gråtit. Trodde hon var ledsen på mig men hon längtade efter pappa. Nu i efterhand sa hon att hon börjat få ont i benet redan då.

På fredagen satt jag på akuten med henne och hon sover, är inte kontaktbar emellanåt. Säkert bara för hon sover så djupt men så orolig jag är. Jag tror mina barn ska dö lite då och då. Nu fick Signe åka med mig fram då vi åkte tillbaka till sjukhuset för jag ville se henne. Den andra svängen då hon satt bra gick det bra så länge hon skrek men då hon tystnade trodde jag hon dog. Jag blir så orolig. Räcker det inte att jag har egen dödsångest, jag skulle inte klara av att förlora någon mer nu. Jag går redan på branten då det gäller min ork.

Då jag upptäckte att hon hade ont ringde jag 1177. Jag tänkte att hon kanske fick en propp. De tyckte vi skulle åka in på akuten så det gjorde vi. Jag tänkte att hon ville ha pappa med sig då jag varit så arg men det ville hon inte.  Det kändes ändå bra J  Vi fick en tid kl. 19.50 och nu var klockan 16.00 Så vi åkte hem igen men då vi var på väg hem började hon skrika, hon skrek hela vägen efter det och sen då vi var hemma så jag packade lite fika och dator och åkte in igen. Jag sitter hellre på akuten om det händer något än är hemma. Då vi kom in igen hade hon tystnat. Jag fick bära henne hela tiden då hon hade så ont. Hon kunde inte stå på benet ens. Vi satt i barn rummet och Signe somnade med jämna mellanrum. Hon hade även feber.

Vi fick komma in en timme tidigare och det uppskattade jag. Då tog de tempen och kollade syresättningen. Fick gå ut i väntrummet igen i väntan på doktorn. Då visade sig att det kom in trafikolyckor och andra trauman så de kom ut och sa att det skulle bli timmars förseningar.  Nästa gång vi kom in var 23.15 Satt i ett gipsrum i 45 minuter innan äntligen doktorn kom. Hon undersökte och funderade på att det var höftsnuva. Hon skulle diskutera med en annan doktor. Jag hade läst på lite om höftsnuva och det passade in på hennes symtom. Till slut bestämde hon sig för att det kanske var det. Nu var det för sent för röntgen så vi fick komma tillbaka nästa dag vid 10 tiden. Hon fick en halv naproxen att ta då vi kom hem och en halv till nästa morgon. Vi var hemma 01.15

Vi hade beställt pizza från Hara gård. De har pizzabak en gång per termin. De bakar då i vedeldad ugn, och gör egna surdegspizzor. Övrig familj åt av pizzan men det var mycket kvar. Det tänkte vi ta som lördagsmiddag… så blev det inte. Signe och jag fick skjuts av resten av familjen till sjukhuset på lördagen. Jag tänkte att vi röntgas väl och sen kommer vi hem till lunch. Thomas och småtjejerna skulle göra lite ärenden så då tänkte jag att de kunde ta med oss hem. Så blev det inte…

Nu började allt om igen. En ny doktor om kollade, som skulle kolla med en annan doktor. Det som de hade sagt kvällen innan verkade vara glömt. Doktor nr två ville att en barndoktor skulle kolla på henne. Alla gjorde samma undersökning och hade samma förslag. Till slut sa barnläkaren att detta kunde akuten sköta själv. De skulle göra ultraljud på leden och hittade de inget där skulle de göra en vanlig röntgen. Men det tar tid… vi fick åka upp och handla lite lunch. Det blev macka och kaka. Vi sprang upp och ner för att inte missa doktorn. Vi hade en vagn så jag slapp bära henne.

Vid tretiden sa Signe: nu vill jag hem, jag har inte ont längre. Så jag meddelade att vi nog inte skulle stanna så länge. De ville att vi åkte på röntgen så vi gjorde det. Nu visade sig att det inte fann någon ledvätska i leden och vi fick åka upp till rummet igen. Vi hade barnrummet. Där fanns leksaker, spel och pussel. Vi la alla pussel och spelade spelen, vi läste också ett gäng sagor. Där fick vi vänta igen fast vi visste resultatet av röntgen. Då sa jag till igen att vi ville hem så då fick vi åka på nästa röntgen. Då vi kom upp fick vi vänta en liten stund, de kom sen och att bilderna inte var bra. Så snörde mitt hjärta ihop sig, så var det även i mitt fall. Då hittade de cancer. Så jag körde ner med mitt älskade barn med hjärtat i halsgropen. Nu visade sig att de ville ha en bild i en annan vinkel. De hittade inget nu heller.

Till slut fick vi åka hem. Vi skulle på återbesök på tisdagen på akuten. Jag sa att då har inte jag tid att sitta här hela dagen. Jag ska hämta barnen vid färjan. Nä, då behöver ni kanske bara vänta en timme eller två. På lördagen hade hon ju ingen feber. Ändå var vi på akuten 9+8 timmar. Mer än halva helgen hade gått… på tisdagen ville inte Signe åka till sjukhuset så det struntade vi i. Min dödsångest har gått över för denna gång. Det kändes bra att inte åka på återbesök, jag hade tänkt meddela att vi inte kom men glömde det och ingen har sökt oss.

Vi hann med en del ändå under helgen. Vi fixade hyllor i hallen istället för byrån. Den står nu i vårt sovrum med barnens kläder i. Alla tre barnen har fått var sitt eget rum. Signe har flyttat ner i barnrummet, det var inte lätt att få ner hennes säng men det gick. Irma sover kvar i deras rum och Elvira flyttade in i Signes rum. Alla leksaker står mitt i vardagsrummet. Nu ska vi rensa innan det kommer in på rummen.

Av Carina - 3 november 2014 11:34

Jag vet inte om det går så bra för mig egentligen? Det går så bra på jobbet men inte hemma. Elaka mamman är här hela tiden.

Jag tänker onda tankar hela tiden. Jag är så misstänkt när det gäller att all cancern är borta. Jag blir mer och mer säker på att den kommer tillbaka. Jag vet att det finns sådana som jag som blir opererad och sen är det bra men jag vet också många som blir sjuka igen. Varför skulle jag klara mig? Jag känner mig rädd, mycket räddare nu än vad jag var då jag blev sjuk. Jag vill inte vara sjuk. Ibland undrar jag om jag vill vara sjuk? Känner att jag tänker efter så mycket. Sen tänker jag att nä, jag vill inte vara sjuk, men tankarna kommer utan att jag vill. Jag känner mig själv så pass bra nu efter alla trauman jag gått igenom.

Mitt filter är ju tydligen sönder. Allt går in i skallen och jag kan inte sortera det. Jag känner att jag och Thomas är på olika planeter ibland. Han förstår inte alls hur jag känner. Vi tänker helt olika och det kan ju bero på att det inte är han som är sjuk? Det kunde också vara så att han var likadan även om det var han som var sjuk. Då vi förlorade Gabriel var det också så här, att vi tänker olika. Då fick vi hjälp av kuratorn. Jag vet inte ännu om vi behöver det denna gång eller vi kan fixa det själv. I lördags kväll stängde vi tv och åt lite gott, ost och kex och pratade. Det är inte lätt att få tid till samtal med tre små barn. Vi är ju helt slut på kvällarna då barnen väl somnar. Vi har dessutom olika dygnsrytm. Jag är piggare på kvällarna och då vill Thomas sova, på morgonen då Thomas är pigg är jag helt borta. Det är svårt att hitta tid.

När mamma kommer i december ska jag och Thomas bo på hotell, äta gott ute på restaurang och bara få tid för varandra. Det behöver vi. Det skulle vi göra oftare men vi har dessvärre inte så många som kan ta våra barn. Vi ska även försöka bygga lite i garaget tillsammans nu i november. Thomas ska ta ledigt och vi bygger garderoben där. Vi är ju bra på att prata med varandra. Vi kan bli ledsna på varandra då vi har pratat men det är ju det bästa. Att man vågar prata om allt och även om det som är jobbigt. Det är vår räddning och har alltid varit. Vi har gått igenom så mycket skit men alltid pratat med varandra. Nu finns inte den tiden längre. Då vi förlorade Gabriel var det bara vi och vi kunde prata hela tiden. Nu är vi tre till som vill ta plats och som ska få ta plats.

I fredags var det meningen att jag skulle vara hemma själv hela förmiddagen och samla kraft. Då barnen kom hem på torsdagen hade Elvira feber, Irma hade varit låg hela dagen på dagis och Signe gnällde. Så vi bestämde att de skulle vara hemma på fredagen. Ett dåligt beslut… jag hade jobbat min första vecka. Trots att jag bara jobbar 25 % är det mycket då man inte jobbat på ett halvår. På jobbet fungerar det men jag är slut då jag kommer hem. Det blev lite fel i min planering. Jag jobbade på tisdagen och var sen själv med barnen från halv två till nästa dag. Jag var helt slut efter jobbet men fick ingen tid för återhämtning. På fredagen exploderade jag. Barnen var ettriga. De for fram och tillbaka, bråkade, förstörde saker och höll på. Ingen ville äta mat och sitta still och jag orkade inte utan bara exploderade. Jag blev arg på allt… skrek och blev ledsen. Sa en massa saker som visserligen var sant men som jag kanske skulle sagt i lugn och ro. Elvira var som en papegoja och sa allt jag sagt efteråt så jag vet vad jag sa. Jag stängde dörren med en smäll och la mig på sängen och grät. Irma och Elvira lekte på som vanligt och jag bara ville krypa under täcket och inte komma upp mer den dagen. Efter en stund gick jag ut och då sitter Signe vid matbordet och gråter. Hon ville inte äta och längtade efter pappa.

Då spricker ju hjärtat. Det är ju inte meningen att mina barn ska komma i kläm då jag mår dåligt. Jag försökte krama henne men hon bara skrek efter pappa. Fick in henne till sängen och hon la sig på golvet på madrassen. Jag försökte krama henne. då grät jag ännu mer… varför? Varför ska det vara så här?

Presentation

Fråga mig

6 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
         
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< November 2014 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards