Idag är det 3 månader sen jag blev opererad. Mycket har hänt, en hel sommar har gått. En otroligt solig och var sommar som jag missat. Visserligen fick jag vara ute mycket men kunde inte utnyttja den som jag ville. Jag trodde nog att jag skulle bli piggare så mycket fortare. Nu river vi upp allt i grönsakslandet för det växer inte. Jag har inte gallrat, jag var snabb på att få ner det innan operationen men trodde att jag skulle vara i form för att gallring men så blev det inte. Jag har inte badat i Storsjön fast det har varit ovanligt varmt där i sommar. Det är så mycket som jag skulle vilja haft gjort i sommar som nu gick i stöpet. Inte minst alla bär som jag inte fått plockat… det är en sorg i sig man måste gå igenom. Att man gått miste om samtidigt som man ska glädjas åt att jag är så lyckligt lottad att jag inte drabbades värre.

Läste en artikel om när man borde vara återställd. Det var både hur omgivningen förväntar sig att man ska vara återställd inom en viss tid men även cancerpatienter ställer förväntningar på sig själv. Det känner jag igen, jag har hela tiden trott att jag borde varit piggare. Så är det även nu. Nu när kroppen börjar bli bättre, (fast idag har jag ont) är det huvudet som inte hänger med. Mitt tålamod är på minus och jag känner mig så arg hela tiden. Jag orkar ingenting, blir irriterad över allt. Jag har inget filter som man har i vanliga fall. Jag blir irriterad mycket fortare. Jag klagar på Thomas över att han inte säger till barnen men det är för han inte tycker att det behövs medan mitt huvud håller på att spricka!

Jag undrar om barnen känner av detta och blir stökigare? Nu har vi två flickor som inte vill sova i sina sängar. Gråter sig till sömn. De är rädda för att somna för att de drömmer mardrömmar. Är det jag som påverkar dem? Jag blir ju arg på dem hela tiden och känner mig som en sådan otroligt dålig mamma. Jag har varit arg på mina barn tidigare många gånger men nu känner jag att jag blir arg utan orsak. Jag slänger ur mig tomma hot hela tiden som jag är så emot men nu är det vardag.

Jag känner att det blivit sämre nu de senaste dagarna. Jag tror förra veckan var dålig för mig. Barnen var hemma och jag med dem. Det blev ingen vila för mig. Då åkte vi till stugan och Thomas blev dålig och ingen vila där heller. Då jag nu varit hemma i två dagar men känner då press på mig att fixa tvätt och städning som vi ligger efter med. Det gör ju att jag inte blir piggare och får mer ont.

Det var en positiv sak som hände idag. Min handläggare på försäkringskassan ringde. Jag har fått en ny, den andra har jag inte hörts av. Han verkar förstå mig helt och hållet och det verkade inte som jag behövde börja jobba innan jag blir av med stomin. Han förstod också att jag måste vara mentalt beredd på att få börja jobba då jag är chef och ska vara ett stöd till andra. Det kändes så skönt. Det är en sak som jag funderat på mycket den senaste tiden. Tänk om jag måste börja jobba fast jag inte är redo. Jag har ju börjat göra så mycket mer hemma men jag gör fortfarande inte allt ännu för jag har problem. Jag har fortfarande problem med att lyfta för mycket och att sätta in disk i ovanskåpen. Jag dammsög för första gången igår.

Jag är även orolig för röntgen på onsdag nästa vecka. Tänk om de hittar något? Om jag förstått det rätt så har jag ingen spridning och då kan inte denna cancer spridas utan jag måste få en ny cancer. Det är inte större risk för mig än för andra så egentligen borde jag vara säker på att de inte hittar något men så fungerar inte min hjärna. De är lätt att tänka katastroftankar. Jag kommer att vara så nojig den dagen. Jag har dock tur att jag är med Elvira hela den dagen för hon ska också undersökas. Hon ska göra ultraljud på hjärtat, de ska se om alla hålen är ihop läkta. Förra gången för ett år sen var de mindre än en mm. Så vi ska ha en mamma Elvira dag och det kan nog lugna mig en del.

En kollega ringde igår och det gjorde mig så glad. Det är så lite som behövs för man ska bli glad. Lika lätt blir jag arg eller ledsen. Idag var gråten nära igen men jag hade ingen lust att gråta. Vi åker till Sundsvall imorgon och jag vill inte vara rödgråten.

Vi ska följa med Thomas. Vi ska bo på hotell och så ska vi till Härnösand och bada på badhus. Det gillar barnen. Jag orkar inte vara helt hemma själv då Thomas åker iväg och sover över. Då följer hellre vi med fast det också är jobbigt.