Idag kom den förlösande gråten. Jag har undrat när jag ska gråta. Det känns underligt att få cancer men aldrig gråta. Jag grät då doktorn berättade att jag hade en knöl som kanske var cancer men inte då jag fick besked att jag hade elakartad cancer. Jag grät nog en gång på sjukhuset också då jag fick ett bakslag. Det är jobbigt nu. Jag får ingen tid för vila.

Ja, vi var iväg till Hälsingland och vi borde kanske varit hemma men då hade jag varit helt själv med barnen då Thomas behövde åka dit i jobbet. Nu kommer den tiden då han måste åka iväg till alla stationer på samtal och skyddsronder. Då kan jag välja mellan pest eller kolera. Följa med eller vara hemma själv. Inte gjordes saken bättre då de blev sjuka och har varit hemma från dagis hela veckan. De skulle möjligen kunna gå imorgon men nu åker vi till stugan tidigare istället. Dit måste vi också för att lämna igen lastbilen och då måste jag med så de kommer hem.

Idag har Thomas varit hemma och jobbat hemifrån men för att jag ska kunna vara i fred måste antingen de eller jag åka härifrån. Barnen kommer ju till mig hela tiden. Jag känner att jag är helt slut. Jag skulle dessutom baka pajer till byafesten i helgen. Hade redan tagit det på mig och skulle kanske avsagt mig det men det kändes inte så jobbigt men det blev ett jobbigt moment. Nu är de dock gjorda. Igår var barnen inte lättlagda och då var det Thomas som skulle lägga dem. Vi ska turas om. Både Elvira och Signe var vakna. Elvira hade sovit på eftermiddagen och somnade inte förrän jag la mig vid halv tolv. Då fick jag inte mycket vila då heller då jag hade henne i krokarna hela tiden. Det var likadant idag men Elvira somnade fortare idag men inte Signe. Hon bara skrek. Till slut gick jag upp och efter en stund kom hon upp i knät. Hon vill inte prata men till slut fick jag ur henne att hon inte vill somna för hon drömmer så läskigt.

Jag skulle hinna med mycket idag men det gick åt stöpet. Passade på att vila då familjen var nere vid sjön en stund på eftermiddagen. Barnen är fulla med energi och det fixar inte jag. Jag blir arg hela tiden och skriker på dem fast det är helt, nästan helt obefogat. Jag tycker inte heller Thomas säger till dem utan att det bara är jag som måste sköta det. Han tycker inte att det behövs säga till så det är väl jag som är extra känslig. Jag har sagt åt dem hur mycket som helst idag och då vi skulle äta brast det. Jag gick till sovrummet och stängde in mig, kände att jag höll på att bli för arg för vad som var lämpligt. Då jag satte mig där inne kom tårarna. Jag bara grät och grät. Det kändes ändå skönt för jag kände mig helt plötsligt mänsklig. Jag har ju förvånats över min styrka och att jag inte har blivit ledsen ännu. Det förväntas av mig att jag är frisk.

Jag klippte resten av gräsmattan idag, mest för att jag måste göra saker. Jag måste testa vad jag kan och inte kan, och se till att jag klara av saker. Fick äta värktablett och efteråt hade jag rejält ont. Det är ju därför jag blir så arg och ledsen. Jag blir besviken på mig själv. Att jag inte orkar mer. Helst hade jag velat stanna hemma i helgen och bara vila men som sagt vi måste ha upp lastbilen. Förhoppningsvis tar farmor och farfar barnen lite så jag kan vila. Nästa vecka åker vi till Sundsvall och det är också för jag inte vill vara hemma med barnen själv.

Det var mening att jag skulle ha fyra dagar hemma själv nu men då barnen kräks, fast det är av förkylning måste de vara hemma i 48 timmar. De har varit hur pigga som helst, kanske inte Elvira men de andra två. Jag borde haft någon som aktiverade dem då hade det kanske blivit lugnare.

Det känns som att det är mer gråt på väg men det får bli senare… nu ska det packas och åka till stugan. Man vill ju vara pigg och glad…