Alla inlägg under september 2014

Av Carina - 30 september 2014 22:43

Nu har mina fina ungar fyllt 3 år. Tänk att de små liven är så stora. Mamma jag är stor nu! Så säger de och tycker själva att det blivit så stora sen de slutade med välling och blöja. Irma har ju varit utan blöja även på natten en tid men Elvira har kissat i blöja på natten så hon fick ha blöja på nätterna. Det var ett krig varje kväll för hon ville inte ha den på sig, Jag vill ha tosor… Då provade vi att ta bort blöjan, hon kanske kissade bara för hon hade blöja och kunde. Precis så var det. Hon har inte kissat en enda gången på natten. Varken hon eller Irma har kissat igenom på natten. De är verkligen stora. De ska dessutom lämna napparna till jultomten på Jamtli och då blir de ännu större. Vi säljer också vagnen. Att sälja den och ta bort skötbordet är en milstolpe.

Thomas behövde åka till Sundsvall på deras födelsedag och även farmor och farfar var tvungna att åka hem på söndag. Så vi bestämde oss för att fira dem på lördagen. Det är inte så lätt att sjunga för barn som inte vill vara i sin säng. Elvira sov hos oss och då Irma vaknade ville hon upp direkt. Så vi satte dem i soffan och tog fram paket och sjöng för dem. De slet upp paketen och så fick de en kokosboll (barnens benämning på chokladboll, för det säger Laban och Labolina) som första frukost. Det uppskattades. De tyckte att det var toppen att få paket. De fick en bil och den var den bästa. Då de öppnat det paketet öppnade de inte fler…

Efter frukosten fick de bada. Under tiden städade farmor lite och strök tvätt. Hon lagade även lunch. Efter middagen var vi ute en stund och städade lite till. Vi ska ju ha dagis hit på måndagen. Jag bakade en tårta och på eftermiddagen fikade vi. Elvira hade önskat syltkakor (hallongrottor) och Irma hade önskat kokosbollar. Så det bakade vi redan på fredagen. Vi gjorde en rulltårta så vi satte tre ljus i var sin ända så de båda fick blåsa ljus.

Efter middagen fick de paket av farmor och farfar. När Elvira upptäckte att det var vantar och strumpor i det ena paketet slängde hon bara iväg dem… lastbilen i duplo var mycket mer intressant.


På deras riktiga födelsedag fick den också några paket, jag hade sparat lite. Samma dag,  igår så hade vi bjudit dit dagis. De kom vid halv tio och vi började med att vara ute. Alla var imponerade av vår lekställning. Vi har en duktig pappa som gjort den. Synd bara att barnen kan tänka sig att sälja den till andra barn bara de får en studsmatta!!!

Vi gick sen in och vi bjöd på igelkott, potatismos med korvar nedstuckna i. Det var mycket uppskattat och de länsade faten. Vi pausade lite och lekte och sen blev det tårta. De sjöng för Irma och Elvira och de fick paket av dagis. Det fick samma som Signe, ett memory med bilder på dagiskompisarna. En jättekul idé! Jag blev extra glad över att de först hurrade för Elvira och sen för Irma. Det är så lätt att dra ihop dem till en, det gjorde ju vi…

Några barn blev hämtade hos oss och andra åkte med dagis hem. Föräldrarna verkar uppskatta vår inbjudan. Barnen var så nöjda med att dagis var här. Det blev ju visserligen så att de tyckte att de andra barnen inte skulle leka med deras leksaker men det gick ganska bra ändå. Det var en rolig dag, både för mig och för barnen.

Då pappa kom hem, han kom hem ovanligt tidigt för att fira flickorna. Vi grillade hamburgare och åt i uterummet där vi hade dukat fint. Mormor och morfar ringde mitt i middagen. Morfar spelade piano och mormor sjöng och vi såg allt på Facetime. Det är en fin uppfinning.

   

Här mina fina flickor, Irma, Signe och Elvira!!

ANNONS
Av Carina - 24 september 2014 22:47

Igår var jag varit hos doktorn. Jag var orolig för vad som skulle sägas och hända. Jag var helt säker på att jag skulle få ett operationsdatum. Det fick jag inte! Däremot så sa han att allt så bra ut och jag skulle kunna bli opererad när jag vill. Allt är läkt och ser bra ut. Däremot så blir operationen bättre ju längre tid man väntar. Så han föreslog att jag skulle vänta minst 6 månader och fick vänta ännu längre om jag skulle vilja.

Jag har ju varit orolig för operationen. Eftersom jag mådde så dåligt förra gången är jag orolig för det ska bli likadant nästa gång. Nu säger doktorn att så kommer det inte alls att bli, detta är inte alls en lika stor operation. Jag litar på doktorn förutom i denna fråga. Jag blir alltid sjuk av att opereras. Jag kanske inte kommer att spy i en månad men säkert i en vecka eller två.

Jag var så säker på att jag skulle få ett operationsdatum denna gång. Jag kände att jag inte skulle orka jobba innan operationen. Nu hamnade jag i en helt annan situation. Det verkade på doktorn som jag skulle kunna börja jobba när som helst. Men det sa jag att jag inte kan, att jag inte är pigg i skallen för att jobba ännu. Då fick jag bestämma hur länge jag behövde på mig och sen ville han att jag och arbetsgivaren kom överens om hur jag skulle börja jobba och när. Nu ska jag träffa chefen imorgon så det passar ju bra.

Detta är ett beslut som nu känns bra. Jag trodde inte att det skulle kännas så då jag gick in till doktorn men nu har jag landat i det. Nu har jag en plan och det känns bra.

Jag träffade först stomisköterskan, hon kom strax innan doktorn. Hon bytte påse och kollade hur det såg ut. Hon var mycket nöjd med min stomi och allt ser bra ut. Jag frågade doktorn om min smärta. Då sa han att jag kan komma ha ont länge då jag sitter eller ligger för mycket. Det tar tid att läkas. Jag ar ju inget problem med stomin egentligen men skulle gärna varit utan. Det har ju blivit så mycket bättre med mina gravidbyxor. Jag har ju fina polarn och pyret byxor som dessutom är snygga.

Jag frågade om när jag blir frisk eller om jag redan är frisk. Nja, sa han lite svävande. De första tre åren har ökad risk för återkomst av cancer. Därför kommer jag att under tre eller fem år undersökas noggrannare och sen kommer det tydligen blir en enklare undersökning. Ändå sa han att jag hade bra förutsättningar för att blir frisk då jag inte hade någon spridning alls. Men han kunde inte garantera något alls. Han sa att det var farligt att leva. Precis så sa doktorn då vi förlorat Gabriel. Livet är farligt redan från början.

Jag undrade också över den lilla extra tarmen jag har efter operationen. Jag trodde de skulle operera som ett rör men det är en extra liten tarm på sidan. Detta var för att ”väntrummet” skulle bli lite större. De hade upptäckt att det fungerade mycket bättre efter operationen om man gjorde så här. Agrafferna som de sytt ihop mig med är av titan och de kommer att sitta kvar. Jag kan åka flygplan och göra magnet röntgen utan problem av dem. Nu undrar jag förstås i efterhand om de kan vandra runt i kroppen? Eller om de kommer att sitta på plats under resten av livet.

Jag tycker att magen har blivit hårdare. Förut kunde jag dra in den och bli lite smalare men det kan jag inte nu. Jag frågade om det också och då sa han att jag hade ju redan lite ludd där innan, och det är bra sa han. Det förstår jag att han tycker. Då jag låg på sjukhuset gick jag ner ett kg om dagen och då är det bra med lite extra att ta av. Jag får väl se hur det blir den dagen de tar bort stomin. Han sa också att jag var långt ifrån färdig läkt. Det kommer att ta år innan kroppen är helt återställd.

Besöket var ganska kort och det blev inte alls som jag tänkt mig men det blev bra. Denna doktor träffade jag många gånger då jag låg på sjukhuset. Jag känner mig trygg med honom, han verkar kunnig. Jag ska på återbesök till både läkare och stomisköterska i slutet av november och då ska vi ta beslut på om jag vill göra en operation i januari. Han sa till mig att jag kommer att få problem i början med att sköta magen. Jag kommer att behöva gå på toa ofta. Det passar ju inte så bra om det blir en bra skotersäsong!! Thomas sa till doktorn att vi fick ha potta med oss… men vill jag vänta? Det hade ju samtidigt varit skönt att ha det gjort innan sommaren.


Efter besöket som gick ganska fort åkte jag och Thomas till Granngården och handlade inför fåglarnas vinter. Vi ska ha en snygg fågelpinne där vi kan hänga olika former av fågelmatningshållare. Det kommer att bli bra. Vi åkte sen och åt lunch på den nya arenan. Vi hade inte varit där tidigare. Hoppas få komma dit och kolla på Nils när han ska spela hockey där. Jag åkte sen vidare och handlade först mat och sen var jag en sväng på stan innan jag åkte hem. Hann inte göra så mycket nytta idag då jag sov länge och var iväg hela dagen. Dammsög dock vid tv och upptäckte att vi har det jäkligt skitigt hemma. Vi har ingen rutin för städning, det blir så jobbigt att plocka upp allt hela tiden. Nu är jag sugen på att flytta ner Signe i lekrummet, som hon gärna vill och att Irma och Elvira får var sitt rum uppe. Då vi var på IKEA såg de, de stora sängarna och Irma sa, sån vill jag ha. Så Thomas ska till Sundsvall imorgon och ska handla en säng. Så kanske redan i helgen får de flyttar runt. De kanske sover bättre också då. Förhoppningsvis stannar en del av barnens leksaker på ovanvåningen och inte i vardagsrummet. Signe ska få tapet och ommålat men det får vi vänta med.

Jag håller på att rensa upp bland kläder. Började med det innan jag blev sjuk men då stängde jag bara kartongerna och satte ut dem i garaget. Nu har jag rensat ut små kläder och sommarkläder. Fyllt fyra kartonger som ska ut i garaget. Har sen tre kvar som jag säljas. Jag har inte hunnit med vinterkläderna ännu med ska jag hinna en annan dag.

ANNONS
Av Carina - 22 september 2014 22:45

Imorgon ska jag till doktorn. Det är med blandade känslor som jag ska dit. Det är inte min opererande doktor jag ska träffa för han är tydligen på semester utan det är doktorn som var på avdelningen på sjukhuset jag ska träffa. Det känns ändå bra, jag vet hur jag mådde då och lyssnade på mig. Jag känner mig trygg med honom också. Thomas ska följa med. Vi hör helt olika saker då vi är hos doktorn. Jag hör allt det dåliga och Thomas allt det positiva. Så blandar man våra hörslar blir det bra och sanningen kommer fram. Det är inte så negativt som jag tror men inte heller så positivt som Thomas tror. Fyra öron hör bättre än två, dessutom kan vi diskutera det tillsammans efteråt. Vi ska nämligen ha en lunchdate imorgon!

Det verkade ju på röntgen som att det är tätt och läkt. Jag har ju längtat efter att få ta bort stomin men nu när det är nära blir jag lite rädd. Dels vet jag inte hur det kommer att bli efter operationen. Jag kommer ju inte att ha lika långt väntrum för bajset som tidigare och jag kommer att behöva springa på toaletten oftare. Det finns risk för att det inte fungerar men det är inte så vanligt. Det finns dock dem som har fått operera tillbaka stomin igen. Det hoppas jag inte gäller mig. Jag vet inte heller hur jag reagerar på operationen. Nu är detta en mycket enklare operation och man får sova en natt på sjukhuset och när man skött magen får man åka hem. Nu spydde jag i nästan en månad efter förra operationen och det skrämmer mig nu. Jag hoppas verkligen de tar mig på allvar denna gång. Att jag kanske kan få något för illamåendet redan innan. Sen vet jag inte om det gör någon nytta. Jag fick massa medel för illamåendet på sjukhuset efter förra operationen men inget hjälpte. Jag kräktes lika bra för det. Jag klarade mig dessutom utan att kräkas i flera dagar innan jag fick ett bakslag och började om igen.

Jag är dessutom orolig över sjukskrivningen. Alla jag träffar säger att jag måste vara frisk innan jag börjar jobba och att det ska kännas bra. Det gör det inte nu. I lördagas var jag en riktig ragata. Jag var ledsen och arg på allt och alla. Jag kände att jag bara skulle vilja lägga mig under täcket och gråta i min ensamhet hela dagen. Nu kunder jag inte det men det kändes bättre nästa dag. Ibland önskar jag att jag var iväg och hittade på saker och träffade andra hela tiden för då fungerar det bättre.  Det skulle naturligtvis inte heller fungera för jag klara inte det utan vilan mellan. Däremot skulle jag behöva mer ensam vila. Då jag kan tänka mina egna tankar och bearbeta saker och ting.

Jag undrar när jag ska inse på riktigt att jag har haft, eller har cancer? Det verkar så enkelt att bara opereras och sen är man bra. jag vet hur folk har kämpat och att det kommer tillbaka, att de går igenom massa otäcka behandlingar men jag glider bara med. Hur kom det sig att jag slapp allt det?

Jag har lite frågor till doktorn imorgon:

-          Är jag friskförklarad

-          Varför är jag så hård på magen? Jag kan inte dra in den som jag kunnat tidigare. Ska det vara så nu resten av livet?

-          Jag har ont på andra sidan naveln, vad är det?

-          Kontroller? Hur ofta ska jag göra dem? Jag vet att jag ska kontrolleras tills jag blir 75 år.

-          De har tydligen sytt ihop mig även inuti med agraffer. Ska de sitta kvar eller tar de bort dem nu?

-          Hur blir det med kräkningar vid nästa operation?

-          Det såg ut som om jag hade en liten blindtarm där de har operarat och det undrar jag varför. Jag trodde det skulle vara som ren rak tarm men nu är det en liten avstickare som jag undrar över.

Jag blir ju bättre och bättre fysiskt hela tiden. Jag får fortfarande ont om jag kör för hårt men det blir bättre. Jag var ute och gick en halvtimme förra veckan och hade så ont och gick så sakta i slutet. Jag skulle haft gått ut idag men jag städade lite istället. När jag är ensam så vilar jag med jämna mellanrum och då klarar jag allt lite bättre. Dessutom är det ingen som jagar mig hela tiden. Jag älskar mina barn och man över allt annat men ibland orkar jag inte med dem. Ibland känns det som att retas med mig på flit för att jag ska bli arg. Jag blir arg för allt och sen får jag så dåligt samvete för att jag blivit arg utan anledning. Jag har pratat med barnen om detta och hoppas de förstår att jag inte vill dem illa.

Hade jag fått önskat hade jag velat vänta med operationen en månad. Jag känner att jag måste få tid på mig att förbereda mig. Både mentalt och fysiskt, framförallt mentalt. Jag tyckte det var lättare att få stomi än att lägga tillbaka den. Ändå är det, det ända jag vill. Men jag vet inte om jag är redo?

Av Carina - 18 september 2014 22:57

Igår hade jag och Elvira en heldag för oss själva. Vi skulle båda till sjukhuset. Jag hade tänkt mig en sovmorgon men eftersom vi var uppe och hjälpte de iväg de andra hade hon väl piggat på sig. Hon låg sen och försökte sova och jag somnade väl en liten stund men sen började hon: mamma jag vill gå upp nu! Jag försökte att hon kunde gå upp själv och leka men det var inte aktuellt. Så vi gick upp och åt frukost. Vi kollade lite på tv och jag fixade lite tvätt innan vi åkte till stan.

Nu är det vinter på förmiddagen och sommar på eftermiddagen. Det är sådan dimma och igår lättade aldrig dimman här hemma hos oss men i stan blev det fin väder på eftermiddagen. Vi åkte in och tog en tur på stan först innan vi åt lunch på Törners. Hon ville ha syltkaka till lunch men det pannkaka till henne och sallad till mig. Det var så mysigt att bara vara med henne. Vi handlade lite kläder till stora syster och träffade Maria Westman på Åhléns och det var kul att få lite info om jobbet. Då vi hade ätit klart gick vi till sjukhuset. Jag hade först tänkt ta med lilla vagnen men ångrade mig och det gick ju bra ändå. Hon är duktigt på att gå och vill gärna gå.

Thomas kom och hämtade henne då jag var på undersökning. De åkte och köpte virke till vinden på garaget som håller på att i ordningsställas. Så vi kan få till förvaring och tömma garaget. Jag var i god tid och döm om min förvåning att jag kom in innan utsatt tid. Jag trodde jag skulle göra en skiktröntgen så jag blev lite förvånad när det inte var det. Fick ta av mig alla kläder och fick en rock. De skulle spruta in kontrast via baken för att se om det ”läckte” något från tarmen. Det var två kandidater som var med så jag passade på att lyssna lite extra. Jag trodde ju att de skulle kunna se mer på denna röntgen och har ju varit orolig för att de skulle hitta något nytt. Nu var detta bara lokalt där de opererat. De har sytt ihop med agraffer även där. Så jag har massa metall i magen. Undrar om de ska sitta kvar. Hon visade mig bilden på tarmen hur de hade sytt ihop mig. Det har blivit som en blindtarm där sidan om, undrar just varför? Det blir lite fler frågor till doktorn. Hon sa till mig att det såg tätt ut men hon skulle studera lite noggrannare och skulle sen meddela doktorn jag ska träffa nästa vecka. Det är inte samma doktor som opererade mig men det var han som träffade mig under hela tiden på sjukhuset. Det gick ganska fort och jag blev klar innan Thomas var klar. Han kom sen och slängde av Elvira i en korsning så han kunde åka hem och vi kunde strosa vidare.

Vi gick och åt syltkaka på Wedermark´s. Även jag åt en syltkaka och vi satt där och mös. Hon tyckte nog ändå det var ganska mysigt att vara iväg med mamma. På förmiddagen var hon besviken för att hon inte fick åka till dagis. Jag vill också vara på dagis, jag vill inte till sjukhuset!! Vi gick in och handlade den nya Mamma Mu boken och fick den inslagen. Den skulle hon få då hon var duktig hos doktorn. Vi gick tillbaka till sjukhuset igen och hon blev väldigt glad över alla leksaker. Hon gick på toa men kunde inte vänta på mig utan gick ut och lekte själv medan jag var på toa. Vi hann leka en stund innan sköterskan kom. Hon skulle ta vikt och längd på Elvira och sen ett EKG. Elvira var lite skeptiskt men det gick bra. Hon fick sitta i mitt knä då hon tog EKG. Vilken duktig personal. Sköterskan pratade bara med Elvira. Hon fick sen välja ett klistermärke för hon var så duktig. Då tog hon en hel näve full… men jag sa att man fick ta ett. Då valde hon en grävmaskin.

Vi hann leka lite till bara innan doktorn kom och hämtade oss. Elvira hade fått behålla några grejer på armen och benet för nästa undersökning. Nu tyckte hon inte det var lika kul. Hon skulle ligga på britsen och doktorn satte på en film. Hon tyckte filmen var läskig och hon gillade inte salvan. Doktorn visade henne allt hon gjorde och hon fick känna på alla saker. Jag fick trycka ner henne lite nätt så hon kunde ligga ner då doktorn undersökte henne. Hon gillade inte salvan som de har då de gör ultraljud men hon låg snäll och snyftade lite. Doktorn var nöjd och hon fick fina bilder. Nu visade det sig att hålen hade växt ihop. Så nu blev hon friskförklarad och vi behöver inte gå på fler kontroller. Även nu fick hon välja något ur en burk och hon slet den till sig… hon valde en silvrig liten ödla. Hon vinkade glatt till doktorn då hon gick. Det var samma doktor som gjort undersökningen tidigare och som var med även på neonatal.  Då vi ringde till pappa när vi kommit ut i väntrummet sa Elvira: Jag var jätteduktigt, mamma! Och det var hon och hon var så nöjd. Men jag var också ledsen, för jag gillade inte salvan.

Vi gick till bilen och åkte hem. Det var skönt att få dessa goda besked men det tar på mina krafter. Jag fick ta värktablett innan vi åkte in till stan för det onda släppte inte. Då vi kom hem fick Elvira paketet och fast hon var med då vi handlade den blev hon förvånad då hon öppnade. Hon berättade glatt för sina systrar om vad hon varit med om. Vi åt middag och bakade lite muffins. Jag skulle ha styrelsemöte med dagis här och så skulle vi fira att Elvira är friskförklarad. Vi hade möte i uterummet och det gick bra. Då det var slut hörde jag Signe snyfta på ovanvåningen. Thomas låg hos Irma och Elvira som inte ville sova. Jag satte mig med Signe som jag nästan gör varje kväll. Hon får sitta i mitt knä och vi pratar om mardrömmar. Hon vill inte sova för hon vill inte drömma läskiga drömmar. Vi får diskutera detta varje kväll för annars gråter hon sig till sömns varje kväll. Därefter tog jag ett bad och slappade framför TV.

Jag känner att jag har provat leva ett vanligt friskt liv nu i några dagar och det har inte riktigt gått så bra som jag tänkt mig. Jag har varit ovanligt trött och har haft ont. Jag har inte ätit värktabletter på länge nu men nu gick det inte längre. Samtidigt är det svårt att bara vara hemma och vila för livet har annat att bjuda på. Jag måste hämta mina barn, handla, gå till kurator och andra undersökningar på sjukhuset. Jag kan inte bara vila hemma.

Idag har jag varit hemma och inte gjort många knop. Vaknade med smärta i magen och den har varit där hela dagen. Jag tog värktablett till frukost och sen har jag vilat så mycket jag kunnat. Fixat lite tvätt och så men inte gjort mycket. Såg på Go´kväll i tv och där pratade de om ett träningsprogram som jag funderade på att hänga på. Inte det med styrka men det med kondition. Under åtta veckor ska man under ca 30 minuter två gånger i veckan göra ett program. Man ska testa sin kondition innan och efter så det ska jag prova i helgen. Nu gick jag ut efter lunch i 30 minuter. De sista 10 minuterna var inte kul. Jag hade ingen ork och hade ont. Jag blir så ledsen och besviken. Nu var jag inte i toppform då jag blev opererad, det hade ju klart varit lättare att komma tillbaka då man är vältränad men jag trodde inte det skulle ta sådan tid.

Jag hämtade barnen och Irma och jag lagade mat idag. Då jag låg på sjukhuset och inte kunde äta och kräktes hela tiden läste jag i en mattidning jag fått. Jag tyckte allt såg så gott ut och då bestämde jag mig för att prenumerera på den tidningen. Sagt och gjort och idag lagade jag och Irma fisk ur den tidningen. Det blev jättegott.  Efter maten åkte Thomas till dagis på föreningsmöte och jag och barnen åkte till Stina. Det var kafferep ikväll och det skulle varit klädvisning av Me and I men hon var sjuk. Linus var lekfarbror så jag kunde sitta och vara social. Det var trevligt! jag fick rycka in lite då och då men barnen lekte bra. Thomas skulle kommit och hämtat dem men han kom inte hem förrän vi åkte hem. Barnen var trötta och vi åkte vid nio tiden. Signe somnade innan jag hade läst klart första sagan.

Nu sitter jag här ensam i soffan. Visserligen fick jag och Thomas sitta här en stund tillsammans idag. Det var längesen. Vi har beställt en skorsten och rökrör till vedspisen i köket. Så nu ska den installeras innan vintern. Jag har ont men vill inte ta mer medicin. Jag ska lägga mig jag med. Vi får sovmorgon imorgon, tjejerna och jag och det ska bli skönt. Vi hade inga barn i sängen i natt och det är skönt då man får sova hela natten i fred. Speciellt jag som behöver vilan.

Nu när jag lekt helt frisk upptäcker jag ju att jag inte är det. Jag har ju börjat lyfta barnen så mycket mer nu. En sa på kafferepet, att ha tre barn och vara frisk är tröttsamt, hur är det då inte då man är sjuk. Jag känner ju att man ligger efter med allt. Jag skulle bara vilja städa upp och fixa överallt men orkar inte och skiter i det. Det är ju också skönt att kunna släppa det. Då mina styrelsekompisar var här i igår kväll sa de; oj så skönt att se att andra också har det stökigt. Det kändes skönt fast jag hellre hade haft det städat.

Av Carina - 18 september 2014 13:02

Jag är trött och har ont, jag har lekt fullt frisk i några dagar. Det har gått så där…

I måndags var jag på dagis och hade insats. Jag har varit lite tveksam till att jag ska göra det då jag är sjukskriven. Samtidigt vet jag ju att det är som att ha mina barn hemma fast med lite fler vuxna och barn. Jag ska ju vara en vuxen till. Vädret var underbart och det kändes bra.

Vi har bestämt att vi ska göra en budget. Det har vi bestämt förut men nu ska det bli på riktigt. Jag har gått igenom allt som dragits på våra konton. Det är mycket… det hade varit spännande att veta allt vi handlat, eller inte? Jag gick under förmiddagen igen detta och la in alla siffror i budgeten. Jag skulle åka med halv elva färjan till dagis men mitt minne och huvud är inte som det ska vara. Jag var så inställd på halv elva så halv elva gick jag ut och satte mig i bilen. Körde mot färjan men halvvägs dit kändes det fel!! Naturligtvis hade redan den färjan gått… det var bara att vända. Hann kolla igenom något i garaget innan det var dags igen. Det stektes kolbullar då jag kom och alla barnen satt ute och åt, och som de åt. Det var mycket gott. Vi var sen ute hela dagen. Barnen lekte så bra med varandra att jag kunde sitta och njuta av att se mina barn och de andra barnen trivas så bra på sin förskola. Elvira var hos mig lite men annars lekte de utan att bry sig om mig. Jag fick jobba lite med toabesök och av och påklädning. Efter mellis var vi ute igen och sen åkte vi hem med fyra färjan. Vi är även vaktamästare nu i september och jag tömde kartong och tog med hem.

På tisdagen åkte jag till stan. Jag skulle äta lunch med Anna, till kuratorn och handla innan jag skulle hämta barnen. Denna gång hade jag bestämt att träffa kuratorn hos henne. Det är jämt så stökigt hemma då hon ringer och jag känner inte att jag kan koncentrera mig på samtalet. Nu har jag ju lite andra samtalspartner som inte är i tjänst och det räddar ju mig. Jag var sen även idag för nu hade jag slarvat bort lite saker som jag inte hittade. Stressade till lunchen men jag hade tur att även Anna var sen. Det var trevligt med lite vuxet samtal och ingen teknik så långt ögat kunde nå! Det var dessutom god mat. Jag gick sen till sjukhuset.

I början då jag berättade hos kuratorn kom det lite tårar och det kändes bra. jag känner att jag inte alls är bekväm med den Carina jag är nu. Jag vill vara som vanligt. Det värsta nu är att jag inte är klar i knoppen. Vid lunchen tänkte jag gå då jag satt i betalkortet i maskinen. Glömde att trycka kod! Det är så hela tiden. Jag glömmer, tar fel, blir arg, orkar inget. Jag känner dessutom att familjen tror att jag är i topp. Fast Thomas säger att han inte tror det så handlar han inte så. Jag är slarvigare än vanligt och blir aldrig klar med något. Jag skulle vilja ha röjt hemma och städat upp men jag bara tittar på det och orkar inget. Hoppas det ska lösa sig av sig själv. Denna vecka är det bara en dag som jag är hemma själv och bara vetskapen av det stressar mig. Det kändes i alla fall bra att få komma till kuratorn och prata.

Därefter var jag och handlade. Igen blev tankeverksamheten för stor… jag har nog blivit en helt otroligt tidsoptimist. Undrar också varför jag ska snåla så med påsar så alla blir så tunga att jag knappt får upp dem ur kundvagnen? Hämtade barnen lite tidigare och idag fick alla barn skära mat till middagen. Hittade ett recept på tärnat fläsk, tärnad blodpudding och tärnad äpple. Det såg så gott ut men jag skulle nog läst lite mer i receptet och inte gjort som jag gjorde då det blev mer en gröt. Barnen var dock nöjda med att få skära!

Av Carina - 17 september 2014 22:43

Nu har vi varit på resande fot igen, denna gång till Sundsvall. Jag fixar inte att vara hemma helt själv med barnen på nätterna. Det blir för mycket bärande och jag behöver sömn på natten. Mitt tålamod fixar inte att passa tider till färjan, speciellt inte på morgonen. Tålamodet fixar inte heller mat och läggning själv. Därför åker vi med om Thomas ska vara borta över natten. I oktober ska jag försöka vara hemma men då är det bara en natt. Nu åkte vi iväg på onsdagen och kom hem på fredagen. Vi lämnade av Thomas på jobbet, åkte till IKEA och shoppade lite i väntan på att Lotta skulle sluta jobba. Vi åkte därefter till Härnösand och mötte upp henne för att åka och bada på badhuset där. Elvira har länge önskat att få åka till badhuset och nu passade vi på.

Vi åt först lunch och sen badade vi. Det var ett helt nytt badhus och det var fräscht. Det var perfekt för små barn och barnen var lyckliga. De lekte och blev till slut som små russin. Då vi kom hem till Lotta hade redan Thomas kommit och så Klara förstås. Barnen var överlyckliga över att få leka med Klara. Vi stannade på middag.

Jag pratade med Anna och hon sa att jag var under stress. Det är kaos inne i mitt huvud. Jag kan inte sortera tankar. Det blir för mycket och ibland vill jag bara slå mig på öronen och skrika, jag gör även det ibland. Jag blir så arg och känner mig arg hela tiden. Nu när kroppen börjar bli bättre känns det som huvudet mår ännu sämre.

Det var en skön dag i Härnösand med trevligt sällskap. Vi åkte tillbaka och höll barnen vakna den halvtimme det tar att köra till Sundsvall. Checkade in på hotellet och det gick ganska lätt få barnen i säng. Vi läste inte ens en saga, jag berättade dock Prinsessan på ärten ur minnet för Signe. På torsdagen blev Thomas hämtad till jobbet och vi kunde ha bilen. Efter frukost ville barnen gärna leka hela dagen på hotellrummet men det blir stökigt ganska fort. Vi åkte till Norra berget och där fanns en riktigt pärla. Det fanns en stor lekplats, mycket grönområden, djur, museum, restaurang och café. Vi åt våfflor till lunch. Det var så varmt… vi trodde det var höst men det var ju sommar. Vi var alldeles för varmt klädda. Efter lunchen gick vi till lekplatsen och lekte. Hit kommer vi att komma fler gånger, jag skulle vilja hinna in på museet men det blir en annan gång.

Vi åkte till stan och fikade. Jag blir så stolt över våra flickor. De går så snällt och håller handen då vi är i stan och på stora vägar. Det är sällan problem. Vi fikade och hoppade på drakarna. De har drakar istället för Birgrar som vi har här hemma i stan. Vi var inne på gallerian och var i leksaksaffären. Irma och Elvira skulle få peka på vad de önskar sig i 3-års present. Vet inte riktigt vad de ska få! Men det blev inte enklare, de önskade sig allt… Thomas kom dit. Han gick från jobbet och åkte med oss tillbaka till hotellet. Vi åt middag där och slöade sen på hotellrummet. Det var skönt att ha en lugn dag i mitten och inte behöva checka ut på hotellet. Ikväll var det inte lika lätt att få dem i säng. Dock är det skönt att slippa vällingen. Elvira skulle inte sova i sin säng, Irma sa att henne säng inte var hennes och Signe ville att jag och Thomas skulle byta plats i sängen. Till slut somnade alla tre som stockar på en minut.

På fredagen tog vi det lugnt och sen tog vi oss en tur till Birsta. Vi hann handla lite på Ittala outlet. Där fick barnen måla sin egen mugg, det var kul. Vi åt också lunch innan vi åkte och hämtade Thomas. Han trodde vi skulle åka hem direkt men vi skulle visst handla mer… Vi stannade och handlade i Bräcke och fikade lite innan vi åkte hem. Vi åt middag hemma och det var ganska skönt att komma hem en fredag. Helgen känns lite längre och så behöver man inte gå upp tidigt nästa dag.

På lördagen skulle min pappa barnens riktiga morfar fyllt 74 år. Det känns inte alls rättvisst att han inte fick uppleva några levande barnbarn. Han hade längtat så länge efter barnbarn och så dog han tre veckor innan Signe föddes. Jag funderar ofta på hur det skulle blivit om han fått leva. Jag hoppas verkligen att han kan se oss här nere och se hur lycklig jag är. Hur fina barnbarn han har!

Det var härligt väder under helgen och vi grillade på lördagen. Vi åt visserligen inne men vi var ute och jobbade under dagen. Jag klippte halva gräsmattan. Började i trädgårdslandet men det blev inte mycket med det. Jag blir aldrig klar…

På söndagen följde vi med Stina med familj och grillade vid en tjärn. Det var jättemysigt där och barnen lekte. Vi fick gå en bit men det gick bra. Hittade lingon som jag gärna skulle velat plocka. Efteråt följde barnen med Stina hem och vi åkte och röstade. Fick ett sms att vi inte behövde skynda oss så jag klippte resten av gräsmattan och Thomas röjde i garaget. Jag åkte och hämtade barnen och fick då mat. Det var gott och barnen hade redan blivit utfodrade. Det var guld värt att få lite avlastning. Jag längtar tills barnen åker till förskolan igen!

Av Carina - 9 september 2014 23:00

Idag är det 3 månader sen jag blev opererad. Mycket har hänt, en hel sommar har gått. En otroligt solig och var sommar som jag missat. Visserligen fick jag vara ute mycket men kunde inte utnyttja den som jag ville. Jag trodde nog att jag skulle bli piggare så mycket fortare. Nu river vi upp allt i grönsakslandet för det växer inte. Jag har inte gallrat, jag var snabb på att få ner det innan operationen men trodde att jag skulle vara i form för att gallring men så blev det inte. Jag har inte badat i Storsjön fast det har varit ovanligt varmt där i sommar. Det är så mycket som jag skulle vilja haft gjort i sommar som nu gick i stöpet. Inte minst alla bär som jag inte fått plockat… det är en sorg i sig man måste gå igenom. Att man gått miste om samtidigt som man ska glädjas åt att jag är så lyckligt lottad att jag inte drabbades värre.

Läste en artikel om när man borde vara återställd. Det var både hur omgivningen förväntar sig att man ska vara återställd inom en viss tid men även cancerpatienter ställer förväntningar på sig själv. Det känner jag igen, jag har hela tiden trott att jag borde varit piggare. Så är det även nu. Nu när kroppen börjar bli bättre, (fast idag har jag ont) är det huvudet som inte hänger med. Mitt tålamod är på minus och jag känner mig så arg hela tiden. Jag orkar ingenting, blir irriterad över allt. Jag har inget filter som man har i vanliga fall. Jag blir irriterad mycket fortare. Jag klagar på Thomas över att han inte säger till barnen men det är för han inte tycker att det behövs medan mitt huvud håller på att spricka!

Jag undrar om barnen känner av detta och blir stökigare? Nu har vi två flickor som inte vill sova i sina sängar. Gråter sig till sömn. De är rädda för att somna för att de drömmer mardrömmar. Är det jag som påverkar dem? Jag blir ju arg på dem hela tiden och känner mig som en sådan otroligt dålig mamma. Jag har varit arg på mina barn tidigare många gånger men nu känner jag att jag blir arg utan orsak. Jag slänger ur mig tomma hot hela tiden som jag är så emot men nu är det vardag.

Jag känner att det blivit sämre nu de senaste dagarna. Jag tror förra veckan var dålig för mig. Barnen var hemma och jag med dem. Det blev ingen vila för mig. Då åkte vi till stugan och Thomas blev dålig och ingen vila där heller. Då jag nu varit hemma i två dagar men känner då press på mig att fixa tvätt och städning som vi ligger efter med. Det gör ju att jag inte blir piggare och får mer ont.

Det var en positiv sak som hände idag. Min handläggare på försäkringskassan ringde. Jag har fått en ny, den andra har jag inte hörts av. Han verkar förstå mig helt och hållet och det verkade inte som jag behövde börja jobba innan jag blir av med stomin. Han förstod också att jag måste vara mentalt beredd på att få börja jobba då jag är chef och ska vara ett stöd till andra. Det kändes så skönt. Det är en sak som jag funderat på mycket den senaste tiden. Tänk om jag måste börja jobba fast jag inte är redo. Jag har ju börjat göra så mycket mer hemma men jag gör fortfarande inte allt ännu för jag har problem. Jag har fortfarande problem med att lyfta för mycket och att sätta in disk i ovanskåpen. Jag dammsög för första gången igår.

Jag är även orolig för röntgen på onsdag nästa vecka. Tänk om de hittar något? Om jag förstått det rätt så har jag ingen spridning och då kan inte denna cancer spridas utan jag måste få en ny cancer. Det är inte större risk för mig än för andra så egentligen borde jag vara säker på att de inte hittar något men så fungerar inte min hjärna. De är lätt att tänka katastroftankar. Jag kommer att vara så nojig den dagen. Jag har dock tur att jag är med Elvira hela den dagen för hon ska också undersökas. Hon ska göra ultraljud på hjärtat, de ska se om alla hålen är ihop läkta. Förra gången för ett år sen var de mindre än en mm. Så vi ska ha en mamma Elvira dag och det kan nog lugna mig en del.

En kollega ringde igår och det gjorde mig så glad. Det är så lite som behövs för man ska bli glad. Lika lätt blir jag arg eller ledsen. Idag var gråten nära igen men jag hade ingen lust att gråta. Vi åker till Sundsvall imorgon och jag vill inte vara rödgråten.

Vi ska följa med Thomas. Vi ska bo på hotell och så ska vi till Härnösand och bada på badhus. Det gillar barnen. Jag orkar inte vara helt hemma själv då Thomas åker iväg och sover över. Då följer hellre vi med fast det också är jobbigt.


Av Carina - 8 september 2014 22:45

Är nu hemma igen efter en helg i stugan. Det skulle bli en lugn helg där jag skulle få tid för vila men så blev det inte. Det är jobbigt för mig att köra och åka bil långt och jag körde ju själv upp till stugan. Thomas kom ju senare med lastbilen. Under natten till fredagen blev Thomas sjuk. Han blev magsjuk och låg mest på toagolvet hela natten. Irma väckte mig av att hon var kissnödig vid sex tiden. Då hade hon kräkts i sängen och kräktes med. Bara slem så hon var inte magsjuk åtminstone.

Hon fortsatte att kräkas lite mer och Thomas jobbade på förmiddagen inne hos farmor och farfar. Han var inte pigg men han ville inte missa telefonmötet. Vi latade oss i stugan och då Thomas kom tillbaka la han sig och sov, både han och Irma. Irma ville inte vara med mig hon ville bara ligga ner och sova.  Efter lunch gick jag, Signe och Elvira ut. Vilket väder!! Vi gick ut i skogen och kollade. Vi körde skoter bakom stugan i vintras och nu gick vi där och kollade. Hittade några lingon och blåbär som vi plockade. Vi hade hink med oss. Farmor och farfar var i Lycksele på sjukhusbesök och det är 22 mil dit så de var borta mest hela dagen.

Då det var så fint väder så fikade vi ute och hade picknick. Vi ville inte heller vara inne med de krassliga. De var krassliga hela dagen så då farmor och farfar kom hem gick vi in till dem. Det var underbart väder ute så vi spelade lite fotboll och barnen gungade.  Vi måste få farfar att göra ett mål till nästa år. Nu hamnar antingen bollen ute i höggräset eller möjligen i en ruta. Jag lekte faktiskt med mina barn, det var roligt. Vi kastade och sparkade boll och jag njöt mest av det underbara vädret. Vi är i stugan och jag har inte sett ett enda mygg!! Vi kan ha dörren öppen, det är helt otroligt!!

På kvällen fick Thomas och Irma vara kvar i stugan då vi andra var hos farmor. De har bara skjutit en älg men det köttet kom nu. Vi fick Thomas morbrors kött. Farmor och farfar fixade köttet och jag packade in det i påsar och papper. Det var inte så mycket kött men nästan 7 kg ligger nu i frysen + lite köttfärs från farmor.

På natten fick Thomas sova med Irma i henne säng och jag tog de andra två tjejerna i vår säng. På så sätt slipper man gå upp på natten. Elvira vaknar alltid och vill komma till oss, ofta redan innan hon somnat. Även Signe har lite tendens att vilja vakna och komma till oss. Så nu fick jag sova gott en hel natt. Thomas däremot tyckte inte konforten i barnen säng var bra nog. Madrassen tål nog inte hans tyngd…

Nästa dag var alla pigga. Irma var hungrig som en varg. Det var ju meningen att jag skulle få vila men så blev det inte. Nu var han tvungen att jobba igen en sjukdag… så han var ute och röjde i skogen. Nu hade vi tur att även idag var vädret underbart. Vi var ute och njöt i finvädret. Farmor hade varit och plockat lingon på förmiddagen. Under eftermiddagen rensade jag lingonen hon plockat. Vi satt ute i solen och bara njöt. Det var 20 grader och då vi fikade på eftermiddagen satt vi i skuggan. Det har väl aldrig hänt i stugan i september. Att det är så varmt att man vill sitta i skuggan. Jag hade visserligen gärna suttit i solen!! Trädgårdsmöblerna var intagna för de brukar inte heller behövas i september. Det blev 23 liter lingon totalt. Farmor hade redan rensat mer än hälften. Det finns mer i skogen, det är synd att jag inte orkar plocka. Nu är jag mycket piggare än sist men att stå framåtlutat och gå omkring i obanad terräng. Längtar redan till nästa bärsäsong!!

Vi var inte uppe så länge denna gång utan åkte hem igen på söndagen. Nu har vi gjort vinter i stugan. Tömmer ut allt vatten och stänger ner. Jag ska ju opereras igen i höst och vi vet inte hur det blir. Så vi kanske inte kommer upp förrän efter jul. Pratade jul med farmor och farfar. Thomas morbror och moster tyckte inte det var kul att vara på Granberget då inte Inger och Joel är där. Vi har pratat om att bjuda hit Astrid och Magnus till nästa år. Den idén gillade farmor och farfar. Så vi hoppas de vill komma. Jag tycker det känns jobbigt att åka iväg och fira jul när vi har det bra här hemma. Jag vill ju gärna gå på Jamtli på Lille julafton och hämta paket av tomten.

Då vi åkte hem upptäckte Thomas att han glömt telefonen. Då hade vi kommit sex mil… det var bara att vända. Farfar körde och mötte oss men det blev en omväg på ca 8 mil och det tog nästan en timme extra.

Presentation

Fråga mig

6 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
1
2 3 4
5
6
7
8 9
10
11
12
13
14
15
16
17 18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< September 2014 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Kära Gabriel med Blogkeen
Följ Kära Gabriel med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se