Vi har ju Signe på ett dagis på en ö och i vanliga fall åker vi vägfärja dit men nu på vintern är det isväg. Då vi åker färja tar det 1 timme och en kvart att åka och lämna eller hämta. Då det är isväg är det mindre än halva tiden så visst är isväg bra. Jag gillar också isvägen och vi var överlyckliga då den öppnade. Den öppnades ovanligt sent i år och troligen stängs den ovanligt tidigt också.

Den kollas två gånger om dagen av vägverket och är säker. Det har inte åkt ner någon i vattnet så länge vägverket har den öppen. Däremot har väl några kört i vattnet då den har varit stängd och man har chansat. Så det borde vara säkert att köra på den och jag litar ju på vägverket.

Nu blev det ju töväder och regn förra veckan och då var det lite läskigt. Det mest läskiga var då vi var på väg till Signes födelsedagsmellis. Rätt som det var kom det ett helt svart område och jag trodde min sista stund var kommen. Jag har helt säker på att det var en vak... hjärtat kom upp i säkert 400 slag i minuten och det tog en timme innan jag andades lugnt igen. Det var en riktig nära döden upplevelse. Då vi körde hem gick det bättre för där var inget svart område.

Nu visar det sig att troligen var det kärnis där och ingen snö som var inblandad. Alltså ett ovanligt starkt och säkert område men eftersom det var kärnis ser man igen dem. Men jag kan fortfarande känna skräcken då jag körde över där.

De stängde sen isvägen på onsdag förmiddag men öppnade den igen på fredagen så jag skulle hämta Signe igen och trodde jag skulle få åka färja. Nu ska det bli blidväder igen till helgen och det kommer att vara plusgrader dygnet runt några dagar så då stänger de väl igen. Det gör faktiskt mig inget i år. Skräcken sitter kvar fortfarande.