Alla inlägg under februari 2010

Av Carina - 28 februari 2010 20:45

Idag föddes Signe, kl 01.49 kom hon och vägde 2910 g och var 48 cm lång. Det gick ganska fort och de ställde upp för oss med 100 %. Vi har ju varit med om en del och de såg till att vi hade det bra och inte hann bli oroliga.

Nu är vi på neonatal och hon äter mat via sond men mycket av maten är den jag pumpar ut. Här kommer vi att stanna i nån vecka tills hon äter själv.

Nu solar hon ofta då hon har gulsot men är så söt så söt. Hon har mycket hår, och har en riktigt frisyr...

Bilden ljuger lite, hon är mycket mindre och smalare men vem blir inte större på bild... bilden är kanske tagen 10 minuter efter det att hon är född.


  

ANNONS
Av Carina - 28 februari 2010 16:30

Din mamma fick äntligen upp ett levande barn på magen. Barnet gallskrek och det var som den underbaraste musik i världen. Klockan var då 01.49 och en av din mammas härligaste ögonblick. Jag frågade barnmorskan vad blev det? Det kan ju själv känna efter och det gjorde jag och sa, är det en tjej? Jo, det var en liten tjej som gallskrek på magen. Din mamma var så säker på att det skulle bli en kille denna gång. Då även du Valdemar var en kille tänkte jag nu kommer det bara killar.


Det var en barnläkare inne i rummet då din syster föddes. Hon kollade en snabbis och sa att hon kan ligga kvar där en stund. Så din syster låg på mammas mage och gallskrek, jag var så rädd att hon skulle sluta skrika. Din pappa fick klippa navelsträngen och din mamma ordnade så att en sköterska tog kort. Efter en stund tog de din syster och kollade hjärta och lungor och sen fick jag tillbaka henne igen. Ringde då till din mormor och berättade, jag var så lycklig och hon med. Hon hörde hur vår lilla dotter skrek. Vi tog lite kort på din syster med mamma och pappa och alla tre. Din pappa tog även på barnmorskan och sköterskan. Detta är ett minne man aldrig vill sudda ut.


Halv tre tog de Signe till neonatal. Innan dess hade de kollat henne och hon hade full pott på värdena, 10-10. De hörde inga uppenbara blåsljud men hade problem att höra så hon skrek så mycket. Hon hade normal tonus, rörlighet och var rosig och fin över hela kroppen. Alla andra kontroller var utan anmärkning. De kollade om hade hårtofsar på ryggen, kan undra varför? Men det hade hon inte, inte lik pappa… Din pappa följde med henne och en barnmorska upp dit. Din mammas moderkaka ville inte lossna. De provade med allt, hängde på mig och drog, jag fick medicin men hur än de gjorde lossnade den inte. Så jag fick åka ner på operation. Jag bara låg där och var så lycklig, dels för att jag hade fått ett livs levande barn och så att moderkakan satt fast. Personalen var så orolig för att moderkakan inte lossnade men din mamma var bara så glad att den satt fast. De verkade inte förstå hur glad jag är över att den satt fast. Så jag åkte leende ner till operation. Mitt i detta töcken, jag hade ju sugit i mig bra med lustgas träffade jag på en barnmorska jag känner lite. Jag var ju inte i det bästa skick men hon förstod nog…


Däremot var jag så otroligt törstig men jag fick inte dricka. Jag som aldrig är törstig och dricker på tok för lite fick inte dricka då jag väl var törstig. Jag tror jag skulle kunna dricka flera liter utan problem. Jag tjatade hela tiden om att jag ville ha dricka men eftersom jag skulle opereras fick jag inte dricka. Eftersom jag hade tagit ryggbedövning fick jag bara mer i den nålen. Jag fick säkert lite annat också och somnade gott. Det var samma narkosläkare så det kändes tryggt och samma doktor.


Det visade sig att det blev en komplicerad operation. Moderkakan ”utskaffas med stor svårighet”. Moderkakan låg i övre delen av livmodern och jag förlorade 100 ml blod under förlossningen och sen ytterligare 1000 ml under operationen. Så jag hade bara 95 i Hb efteråt. Det är nog det lägsta jag haft någon gång. Det var väl tur att jag hade 130+ innan jag födde barn.


Under tiden din mamma var på operation så var din pappa hos din syster. Det första de gjorde var att ta ett p-glykos prov och det visade sig ligga på 1,3 och då satte de en sond, så hon kunde få mat därigenom. Hon fick en sond via näsan och sen hamnade hon hos din pappa och han fick ge henne mat. De skulle ligga hud mot hud så din pappa fick en cape att har runt sig och vår lilla dotter. De visade honom hur han skulle göra. Han var sen där uppe ett tag. Doktorn kom och gjorde en ny undersökning av henne och hon fick sova hos din pappa. De tog sen p-glykos prov varannan timme. Hon fick donerad bröstmjölk, det får alla där, det händer ibland att det inte har men oftast. Det var en hungrig madam som kom ut. Ändå hade hon en rejäl moderkaka så hon måste ha fått bra med mat i magen. Kanske för mycket… så hon hann bli hungrig på vägen ut. Sen låg värdena ungefär mellan 2,5 och 3,5 och vad man ska ha vet jag inte. Hon fick donerad bröstmjölk, 16 ml varannan timme. Hon kräktes och bajsade, allt antecknas. Hon fick en kanyl på höger hand, det lilla livet. Tur pappa var med och höll henne i handen.


De ringde upp till neonatal då din mamma var tillbaka efter operationen. Din pappa kom ner och mötte din mamma och då var klockan 05.00 Han såg så lycklig ut din underbara pappa. Din mamma var helt slut och så trött. Jag fick väl något som gjorde att jag sov gott under operationen och det har väl inte gått ur helt. Det kan ju också vara så att jag har varit igång i 21 timmar och har dessutom fött en underbar dotter. Din pappa fick hjälp av en barnmorska att köra upp mig till neonatal och då fick jag äntligen träffa min älskade dotter igen. Hon vägde 2910 gram och var 48 lång då hon föddes.


Jag fick upp henne hos mig och där låg hon så söt. Att vi fick den sötaste ungen i världen! Hon hade kläder på sig, inga sjukhuskläder utan vanliga kläder. De har en fond som har donerat det till dem. Det är ju mer personligt att de har egna kläder. Hon var så söt, så söt… men din mamma var så trött. Jag somnade flera gånger då jag hade henne i famnen. Jag fick ligga kvar i sängen då jag höll henne. Jag förmodar att sköterskan som var med hade koll på mig så jag inte skulle tappa henne. Jag ville ju bara ha henne i min famn men jag var så trött. Så jag sa till dem att ni får ta henne jag är så rädd att jag tappar henne.


Så fyrtiofem minuter stannade vi men sen hjälpte de mig ner igen till BB. Där kom de med den fina brickan, jag fick både te och O´boy, jag fick själv välja och så cider. Jag var inte hungrig men törstig. Jag hade fått dricka efter operationen men jag var törstig precis hela tiden. Så din pappa hämtade även saft till mig som jag drack. Vi åt och myste lite där, tänk att vi äntligen har blivit föräldrar till ett levande barn. Jag hoppas verkligen ni Gabriel och Valdemar ska vaka över din syster. Jag önskar så att vi hade tre levande barn istället för ett. Det är så underbart att få hålla i vår egna lilla dotter. Det känns inte alls som om hon inte skulle vara min. Hon är min hur mycket som helst och helt underbar.


Din pappa var orolig för din mamma, men samtidigt förväntade han sig att allt skulle gå bra. Det kändes lite konstigt för honom att gå upp själv med din syster på neonatal. Han fick inte bära henne, det gjorde en barnmorska men han fick vara med sen och ha henne hos sig. Hur gjorde de förut då inga pappor fick vara med?


Då vi ätit somnade vi av ren utmattning, klockan var då halv sju och sen fick din mamma inte sova så länge. De kom in hela tiden och skulle ta prover, tempen och blodtryck. Jag somnade mellan varven men de var där hur ofta som helst. Då vi vaknade så ville din pappa så gärna vara uppe hos din syster men samtidigt ville han vara hos din mamma. Han sa inte det rakt ut men jag förstod det på honom. Jag sa att jag inte orkar men gå du upp på neonatal. Din mamma blev inte utskriven från BB, utan får stanna har tills jag mår bra igen. Din syster däremot är nu inskriven på neonatal. Då han kom mer berättade han att hon mådde bra och hade bra värden. Hon ligger inte i kuvös utan klarar sig helt själv. Det enda problem hon haft är att hon hade lågt blodsocker då hon kom ut men det hjälptes med mat.


Din mamma hade så ont i magen. Jag har varit orolig för att Valdemars moderkaka finns kvar i livmodern. De hittade inte den under operationen. Troligen har den absorberas av kroppen eller kommit ut utan att jag märkt något. Jag ringde i alla fall på klockan och det kom en barnmorska. Jag sa att jag hade så ont i magen, det känns som att det ska komma ett barn till. Så innan lunch tappade de mig på 1,7 liter urin. Efter det släppte smärtan nästan helt. Då hade jag ändå kissat flera gånger. Dock på bäcken och det är inte lika lätt. Det är tydligen så att urinblåsan och livmodern kan bli lite ovänner… då drar ingen ihop sig. Så var det i mitt fall. Så då sätter de en kateter som man får ha i tre dagar. Då kan urinblåsan slappna av och låta livmodern få dra ihop sig i fred.


Efter lunch fick din mamma frossa. Barnmorskan hade precis varit där och allt var bra, bra under omständigheterna. Hon mötte din pappa i dörren och då fick jag frossa. Din pappa fick lägga sig ovanpå din mamma. Hade han inte gjort det hade jag trillat av sängen. Det satt i länge och jag frös så. Till slut gav det med sig men din pappa höll fortfarande om mig. Han hade varit uppe hos vår lilla tös och efter maten följde din mamma med honom upp. Då mådde jag mycket bättre, hade ingen feber längre men en kateter.


Din pappa körde mig upp med rullstol. Vi hade bestämt att hon skulle få heta Signe. Det var ju ett namn som redan du Gabriel skulle ha fått om du var en tjej. Nu fick vi äntligen nytta av det namnet. Vi hade inget givet pojknamn utan hade bara Signe. Hon låg där inne på avdelningen i en liten plastbytta. Hon var uppkopplad mot en monitor för det händer att så här små barn håller andan lite väl länge och då piper det i monitorn.


Vi kopplade loss henne och jag fick sätta mig i en fåtölj och ha henne i famnen. Gud vad underbart, hon luktade så gott och var så söt. De hade sköna fåtöljer och vi satt där och mös, i var sin fåtölj och jag fick ha lilla Signe hos mig. Din pappa hade ju haft henne innan idag då jag var på BB. Din pappa ska få flytta in här på neonatal idag. Han kommer inte ha Signe hos sig för hon ska ta prover i natt men sen kommer hon att få bo med oss där inne. Vi får se när din mamma får flytta upp.


Man kan inte se sig mätt på henne. Hon har så mycket hår och är så söt. Hon har din mammas fingrar och hon är lik din mamma. Det är konstigt i tanke på att hon inte kommer från mig. Men jag har ju format henne i magen. Det känns i alla fall som om hon vore min, jag har älskat henne sen hon hamnade i mig och nu ännu mer. Hon är min, min, min… eller vår, vår, vår…


Vi satt där uppe ganska länge tills din mamma inte orkade längre. Din pappa körde ner mig och var med mig på rummet. Vi fikade lite, din mamma fuskade in lite fika till din pappa. Jag har ju med min egen vattenkokare så jag kan laga riktigt te. Det känns konstigt att jag ska bo ensam här nere. Det är som att vi är och hälsar på någons bebis. Det känns inte som att vi har fått barn då hon inte är med oss. Här ligger jag, din pappa en trappa upp och Signe i ett eget rum fast vi blivit en egen liten familj idag. Jag hoppas verkligen de vill skriva ut mig imorgon. Jag är visserligen inte så pigg så jag skulle ju inte fixa att ta hand om Signe själv så det är ju bra att jag får vila. Nu har jag i alla fall inga fler dropp kvar i armarna, ett tag hade jag tre olika sorters dropp. De tar prover hela tiden och blodtrycker är lågt igen och det är ju bra.


Innan jag somnade kom barnmorskan som var med då din syster föddes. Hon skulle gå igenom förlossningen med mig. Hon jobbade bara natt så hon fick komma sent på kvällen. Din mamma hade varit lite spydig under förlossningen då jag inte trodde på dem så hon undrade om jag skulle skriva en bok om hur elaka de var. Det ska inte din mamma, för jag var hur nöjd som helst. Jag hade inget att klaga på. Det gick fort och smidigt och dessutom precis som vi hade bestämt med doktorn. Däremot så minns jag så tydligt då du föddes Gabriel att de sa att då väl krystvärkarna började gick det fort men i din mammas värld var det flera timmar. Så när de sa att jag skulle krysta visste jag att det skulle ta timmar innan bebisen kom ut. Nu var det inte så, inte ens i min tanke värld. Jag sa att hade det bara vara förlossningen hade jag varit hur nöjd som helst. Det är efter smärtan som är ännu värre. Nu blev det ju inte bättre av att jag blev opererad men man är ganska manglad i skrevet. Inte så konstigt heller så en sådan klump kom ut, men vilken söt klump. Barnmorskan fick 10 av 10 möjliga poäng. De gjorde precis som jag hade bestämt med vår doktor. Denna doktor höll sig till planen och de gjorde allt för vi skulle känna oss trygga och det gjorde vi. Jag vill ge en extra eloge till narkosläkaren som verklige lyssnade till din pappa. Jag hoppas vi kommer tillbaka…


Somnade lycklig… jag fick ju äntligen mitt februaribarn, ett livs levande.


Din mamma skulle ha gått in i vecka 34 idag och skulle bröstvårtorna blir större och brösten tyngre. Kolostrum, eller råmjölk, kan läcka ur dina bröst fast ditt barn ännu inte är fött. Det är kanske dags att köpa en stödjande amningsbehå. En del kvinnor kan känna sig stora, klumpiga, oviga och rent av oattraktiva. Du kan känna dig trött, otålig och gnällig. Kanske märker du att dina ringar börjar klämma åt om fingrarna, eller att händer och fötter är svullna. Det beror på att vätska samlas i kroppen.


I vecka 34 är medelkroppslängden 46 cm från hjässa till häl och barnets medelvikt är 2350 gr. Huvudets omkrets är 32 cm. Barnets hud blir mer rosafärgad. Om det är en pojke så har testiklarna vandrat ner i pungen. Tarmen är full av en grönsvart massa, en slags bajs som består av hud avlagringar, som barnet får i sig när det svalt fostervatten, galla och tarmsaft.

Många pappor tänker mer och mer på den kommande förlossningen. Fundera över hur ni vill åka till sjukhuset. Behövs en alternativ färdväg om ni behöver åka mitt i rusningstrafik. Om ni redan har barn måste ni ha en barnvakt. Finns BB-väskan packad för dig och din partner?


Om man läser här blev din syster lite tjockare än vad som är normalt… hon vägde ju 2910 och var 48 lång…det känns bra att hon är lite större i tanke på att hon kom så mycket för tidigt.

ANNONS
Av Carina - 27 februari 2010 15:30

Dagen började med blodtryck 120/70, tempen var 37,0 och så gjorde de en ctg kurva som såg bra ut. Det var skönt, din mamma är så orolig över lilla Knoll. Knoll är så stilla i magen och det gillar inte din mamma. Din pappa kom in till mig efter det att han vaknat och ätit frukost. Fast din pappa kom med Oxis igår så känner jag mig fortfarande mycket tung andad. Det kanske inte ger med sig förrän efter förlossningen. Han tog en tur och åkte och handlade med kom tillbaka och åt lunch med din mamma.


Då vi var i Sundsvall efter att Valdemar var född tog de ctg var tredje timme ungefär. Din mamma var inte riktigt glad för det, det var ju härligt att höra hjärtljud. Det som din mamma inte gillar är de sekunder eller minuter det tar innan man hör hjärtslagen. Det är fruktansvärt, oron gör att det nästan ryker ur öronen. Så då de kommer och vill göra ctg gäller det för Knoll att den är livlig och att jag känner hur den sparkar. Då känner jag mig lugn men då Knoll sover vill jag inte göra ctg.


Din mamma har ätit antibiotika sen jag kom in i Sundsvall. Det är stora kapslar och det gillar inte din mamma att svälja. Ska ta två på morgonen och två på kvällen och det fick jag fortsätta med även då jag kom till Östersund. Vi har det långtråkigt på sjukhuset. Vi vet ju inte hur länge vi ska får stanna. Kommer det inte igång av sig själv får vi ju vänta tills nästa vecka. Er mamma har fått för sig att jag vill ha barn i februari. Helt plötsligt känns det fel att få barn i mars – ett marsbarn, nej tack. Det är inte av oro jag vill ha en februari barn utan det är någon annan känsla i kroppen som säger att februari är bättre än mars.


Det är så tråkiga rum, ingen tv och så är det OS. Din mamma lyssnar på radion men samtidigt ska jag prata med er pappa. Har radion högt så jag kan ha lurarna liggandes på sängen och så kan jag se höra båda. Vi ligger och pratar bygge, vi vågar inte prata om framtiden men Knoll för då länge bebisen inte är ute så vågar vi oss inte på sådant prat. Det känns ändå mer sannolikt nu att vi ska få ett levande barn.


De kom in vid fyra tiden och tog urinprov och det visade 3 i äggvita. Jag hade feber tempen var 37,7 och det är mycket för din mamma som är lågtempare. Doktorn ville att de skulle ta en CRP och den var 15 så någon infektion är det väl kanske. Det känns bra att jag äter antibiotika. Den kom sen in en timme senare och då fick jag två Alvedon och så satte de ctg på mig. Allt verkade bra. Än så länge har jag inte fått några sammandragningar. Egentligen skulle jag likaväl vara hemma om det inte varit för min oro. Det känns bra att de inte vill släppa hem mig för jag hade vägrat. Din mammas oro är flera 1000 % mot vad den varit innan. Jag är helt enkelt livrädd för att det inte ska gå bra.


Det hände inte mycket och din pappa sa att jag åker hem efter vi fikat. Vid halvåtta tiden gick han ut och fixade fika till oss båda men då han kom tillbaka hade din mamma börjat få ont i magen. Jätte mensvärk och det ville inte ge med sig. Jag fikade inget, utan istället hängde jag över sängkanten och hade ont. Din pappa fikade men efter en stund sa jag nu får du ringa på sköterskan. Det var en timme senare och det kom en barnmorska. Hon tog med oss till förlossningen där vi fick träffa doktorn. Han undersökte din mamma och jag var öppen 3-4 cm. Han gjorde också ett ultraljud och det såg bra ut, huvudet ligger fortfarande neråt. Jag fick då komma in på ett förlossningsrum. Barnmorskan tyckte det var lite väl tidigt men doktorn var bestämd och sa att hon ska in på ett förlossningsrum.


Det kändes bra för din mamma att doktorn var bestämd. Han hade ju fått tydliga direktiv av vår vanliga doktor och de hade ju även er mamma hört. Vår doktor nu heter Gabriel och det är extra kul att han heter just Gabriel. Så då klockan var kvart i nio fick vi komma in på ett förlossningsrum. Det gjorde mest ont i magen, som riktig mensvärk. Det var nu jag kom ihåg hur jäkla ont det gjorde förra gången. Jag har inte kunnat tänka mig den smärtan under graviditet men nu kom den och jag ångrade mig genast att jag blivit gravid. Jag kunde inte ligga utan hängde över en gåstol och så fick jag en varmvetekudde men vet inte om den gjorde någon nytta? De sa att jag skulle upp och gå lite men jag mådde bäst av att hänga över gåstolen. Jag hade så ont och rätt som det var kräktes jag. Jag hann precis fram till vasken men fick då order om att ska jag kräkas mer ska jag göra det i en kräkpåse. Det blir annars stop i avloppet… men din pappa städade undan din mammas spyor.


Er mamma hade koll på OS trots att jag låg där och födde barn. Nu minns jag inte hur det gick för Kalla men hon körde och jag fick rapporter. Det hände även något annat på OS denna kväll som vi fick rapporter om. Däremot hade de ingen aning om vem som gick vidare i melodifestivalen. Så då fick jag koncentrera mig på förlossningen istället.


De frågade om jag vill ha ryggbedövning och jag sa tvärt nej. Doktorn kom in och kollade och sa att de skulle ta hål på fosterhinnan. Barnmorskan tyckte det var lite tidigt men även nu var doktorn mycket tydlig. Då fick er mamma lite ångest. Jag var rädd, dels för att det skulle göra djävulusiskt ont och dels för om barnet inte skulle överleva. Så jag sa att jag vill ha ryggbedövning innan ni tar hål på hinnan. Jag har hört att det kan gå mycket snabbt då de väl tagit hål på hinnan. Under tiden vi väntade på att narkosläkaren skulle komma fick jag lustgas, äntligen. Din mamma älskar lustgas.


De ringde på narkosläkaren. Då han kom berättade din pappa om hur det hade gått i Lycksele och att jag var misstänksam till ryggbedövning. Han berättade hur mina ben hade blivit bedövade, hur ont jag hade haft i höften och att jag fortfarande hade problem av den. Han lovade han skulle göra så bra han kunde och så la han mindre en den minsta dosen. Din pappa berättade också att det är svårt att bedöva rödhåriga och att din mamma egentligen är det. Narkosläkaren lyssnade och han var verkligen lyhörd. De hade kanske träffat en nerv i Lycksele och därmed hade slangen styrts fel. Han la en minidos och om det var det eller om det var att de tog hål på hinnan men efter det blev det bättre. Jag fick mer regelbundna värkar istället för att ha jämt ont. De tog hål på hinnan klockan 23.23


Det kom ut klart och fint fostervatten. Det kändes som om det svämmade över men här tog ingen på sig gummistövlar som de gör på förlossningsklinken på tv… De kopplade på en skalpelektrod på Knolls huvud. Nu kunde de ha koll på hjärtljuden där istället för via ctg. Din pappa hade full koll på hjärtfrekvensen på Knoll. Pulsen på barnet var som max lite över 180 då bedövningen sattes. Då de kopplade på skalpen så var pulsen 165. Det som var lite jobbigt med den var att ibland lossnade den och då försvann hjärtljuden helt. Då ökade din mamma puls och säkert din pappas också till flera hundra.


Jag var öppen 5-6 cm vid halv tolv. Då var även doktorn inne och kollade läget. Det kom ut fostervatten hela tiden. Nu hade det blivit lite regelbundenhet i värkarna. De kom allt mellan 2 till 5 minuters mellanrum. Er mamma kände då en värk var på gång och tog tag i lustgasen. Din pappa såg på ctg apparaten då en värk kom och var beredd. Han masserade mig i ryggslutet varje gång. Jag behövde inte säga något utan han såg då en värk kom och började direkt massera. Det kom även ut fostervatten vid varje värk.


Din pappa höll koll på hjärtljuden. Kanske lite väl mycket, han frågade flera gånger om hjärtljuden. Är det för högt eller för lågt? Han ställde mycket frågor om just det. Din mamma hörde mycket men struntade i det. Det var som att de var i en egen värld och jag i min. De kom och frågade saker, jag svarade inte men det gjorde ofta din pappa. Jag brydde mig inte ett dugg, gjorde jag det så berättade jag det. De fick ju inte göra hur som helst med mig.


Jag fick feber under förlossningen. Ca en timme efter de hade tagit hål på hinnan hade jag 38,4 och fick då Alvedon. Jag hade fått intravenöst antibiotika under förlossningen. Det var dels för min skull men även för Knoll. Det går ju via blodet fortare ut i både min och barnets kropp. Detta för att jag varit öppen i flera dagar och då kan det ju ha kommit in bakterier.


Lite över ett var jag öppen 8 cm och barnmorskan hjälpte till vid en värk och öppnade så jag var öppen 10. Kvart över ett satte krystvärkarna igång. I vanliga fall gör de oftast inga klipp men det gjorde de på din mamma. Din pappa var så nojig över hjärtljuden och därför gjorde de ett klipp och förkortade förlossningen med några värkar. Det är normalt att barnets hjärtljud hoppar upp och ner med de kände ju till vår historia så därför hjälpte de oss lite.


Din mamma fick äntligen upp ett levande barn på magen. Barnet gallskrek och det var som den underbaraste musik i världen.

Av Carina - 26 februari 2010 09:15

Det var inte så lätt att sova den natten. Knoll höll sig helt stilla och din mamma kunde inte sova. Alla onda tankar kom och jag ville inte göra någon hjärtkurva då barnmorskan kom på morgonen. Hon lyckades övertala mig och där kom fina hjärtljud och din mamma blev lugn igen. Magen var stel som en betongklump men då jag fick höra hjärtljuden släppte det och magen blev som en degklump. Men inga sammandragningar…


Det blev bestämt att vi skulle få komma till Östersund idag och jag skulle få åka bårbil. Jag ville inte sitta i en bil hela vägen och så var jag ju lite orolig om vi skulle köra själv. Trots att vi blivit väl bemötta i Sundsvall så känns det bra att få åka hem till Östersund. Din pappa åkte till Ikea och han skulle dels handla en garderob och sen skulle han handla till skötbordet. Din mamma vill ju inte köpa något förrän Knoll är född men gjorde ett undantag, hoppas allt ändå kommer att gå bra.


Tankarna i bilen till Östersund var att jag var glad över att vi ändå fått tid med Valdemar i Sundsvall och sen får ägna oss åt Knoll då vi kommer hem. Att vi även hann med namnceremonin i Sundsvall kändes extra bra, nu har vi gjort ett avslut med Valdemar och kan bara se framåt. Valdemar fick följa med mig till Östersund där kuratorn får hjälpa oss med hur det ska gå till med honom, men det kändes bra att han fick följa med mig och inte behöva stanna kvar där själv.


Då jag kom till Östersund gick vi nästan vilse innan vi hittade förlossningen. Han hade kört in den vanliga akutmottagningen och förlossningen är i ett annat hus och en annan hisshall. Men din mamma hittade rätt till oss. Jag fick komma in i ett förlossningsrum och det kom en barnmorska som ville göra ctg men jag vägrade. Knoll var lika still som det senaste dygnet och de fick inte göra något ctg eller ultraljud så länge din pappa inte var där. Då kom doktorerna in och de skulle prata med mig om hur de hade de hade tänkt sig detta.


Det var en doktor som vi känner väl, en som skulle jobba helgen och så sen annan, tre stycken. Doktor T sa att jag vet att du inte vill att vi ska göra något ultraljud på dig men vi måste göra ett för att vi ska kunna se hur vi ska göra. Först vill vi prata lite med dig om hur vi har tänkt. Han hade pratat med vår ordinarie doktor på specialist mödravården och hon hälsade. De kom fram till att helst ville de att kortisonet skulle verka och det gör det imorgon kl 21, det tar 48 timmar för det att komma ut i blodet. Om inget annat så på söndag är det vecka 34+0 och då behövs inget kortison.


Kommer det igång i helgen så stoppar de inte förlossningen. Kommer det inte igång av sig själv i helgen blir jag igång satt i början av veckan. Jag har ju fått antibiotika och det ska jag fortsätta med. De vill inte kolla om jag är öppen för de vill inte reta så det kan sättas igång. Han presenterade doktorn som skulle jobba i helgen och sa att det var en bra doktor. Nu ville han bara kolla på ultraljudet och han skulle inte visa er mamma utan de skulle göra ett nytt då er pappa kom. De ville se hur huvudet låg. Då han tittat en stund och visat de andra doktorerna lite så tittade han på mig lite lurigt och sa, jag ser ett jättefint pickande hjärta… fast jag inte ville blev jag lättad. Den rackaren hade ljugit för mig… nu i efterhand kändes det dumt hur lättlurad man är. Samtidigt var det skönt att han lurade mig och jag fick ett lugnande besked.


Han frågade även om hur vi ville göra med Valdemar, om vi ville obducera honom. Det vill vi inte och det tyckte han var ett bra beslut. Det kändes viktigt då han dog men inte nu, skära i den lilla kroppen, nej. Nu gick han hem och höll helg och din mamma höll tummarna för att Knoll ska komma ut på söndag. Jag bestämde mig redan då Totta kom att jag ville få barn på söndag den 28 februari. Inte i mars, i så fall bättre i april men det är ju för långt dit så i februari vill jag att bebisen ska komma. Vi får se…


Er pappa kom och jag berättade hur de hade lurat mig. Det var tur att jag hade väskan med mig så jag kunde roa mig. Jag fick ett rum på BB och gick in dit. Packade upp som om vi skulle stanna där för evigt. Din pappa åkte hem och packade ur och packade med mer saker till mig och jag ringde och pratade med folk. Alla är ju oroliga för er mamma nu och det är jag med. Innan var jag orolig och nu är jag rädd. Det sa jag till doktorn idag med, och han förstod och sa ju att det inte skulle ta lång tid förrän jag skulle få barn nu. Din mamma är så spänd hela tiden, magen är som om den skulle sprängas och så fort jag får ctg sjunker den ihop. Knoll ligger helt stilla hela tiden, jag gör allt för att den ska röra på sig men icke. Hjälp vilken skräck det är!


Din pappa kom tillbaka och hade usb-tv med sig men det visade sig att de har analog tv på sjukhuset och då fungera den inte. Trist, för det är ju OS och din mamma vill inte sitta där ute bland alla andra som fått barn. Jag fick nöja mig med radion. Vi fikade tillsammans och det var en man som hade ringt och frågat om de fick komma och hälsa på oss och kolla på huset. De hade beställt ett likadant hus som de skulle bygga på Frösön. Jag sa att han fick ringa till din pappa och nu har de bokat träff på söndag kl 10 med reservation att vi föder barn.


Det kostar för mycket för er pappa att bo här så han körde hem efter fikat. Det känns ännu jobbigare då han inte är här men eftersom vi inte vet hur länge jag ska ligga här så får han sova hemma. Pratade med honom i telefon då han skulle lägga sig och sen somnade jag.

Av Carina - 25 februari 2010 21:30

Totta föddes idag. Imorse då jag gick på toaletten och sen snöt mig kändes det som om det kom ut något. Vågade inte kolla, gick in till din pappa och sa som det var. Blev orolig, hade inga sammandragningar utan det var bara att det kändes som något var på väg ut.

Ringde till förlossningen i Östersund och frågade hur vi skulle göra. De sa att vi skulle ringa till Sundsvall, vi bodde ju på Scandic i Sundsvall. Det var meningen att vi skulle åka hem idag...


Så vi packade ihop lite och åkte till förlossningen i Sundsvall. Fick komma in och så satte de en ctg på din mamma. Då kan man höra Knolls hjärtljud och även mina värkar eller sammandragningar. Låg med den i kanske 20 minuter. Din pappa hade lite problem få han hade viktiga möten på jobben idag. Vi kom in efter sju och doktorn skulle komma vid åtta.


Då hon kom så gjorde hon en gyn undersökning, då visade sig att Totta var i gången, på väg ut. Så hade jag pinkat en gång till hade den kommit ut av sig själv. De tog ut barnet och din pappa såg då det gjorde det och fick lite tårar i ögonen. De kände och jag var öppen 3-4 cm men hinnan till Knoll var hel och hon kände den och Knolls huvud. Tottas moderkaka ligger kvar för den sitter antingen fast av sig själv eller så trycker Knoll så de inte kan dra ut den. Nu hänger navelsträngen kvar och har en liten rosett på sig. Vi fick titta på Totta och den var som en liten docka som var plattare, men hade tio tår och tio fingrar.


Det bestämdes att vi fick vara kvar och fick komma in på ett förlossnings rum. Då allt visade sig ha avstannat så åkte din pappa till jobbet. Din mamma la sig i sängen och vilken tur att vi hade packat väskan. Din mamma löste soduko och hörde på ljudboken. De kom in med jämna mellanrum och tog en ctg kurva. Din pappa kom tillbaka vid två tiden och innan dess hade din mamma skickat sms till familjen och pratat med Johan, Mamma, May Gull och Anna. Han glömde checka ut från hotellet i morse så han fick göra det på eftermiddagen. Han fick med sig lite dricka tills sin fru…


Det kom en doktor från barnkliniken och berättade lite om vad som hände om Knoll föds nu. Din mamma har fått betapred, kortison, intravenöst och ska få en gång till om tolv timmar. Det är för att Knolls lungor ska utvecklas snabbare. Jag är i vecka 33+4 eller i vecka 34. Föds Knoll blir vi ju kvar här och den hamnar kanske i kuvös, kan ha svårt att äta själv och andas själv. Det kommer att vara med en barnläkare vid förlossningen och vara beredd direkt. Det var skönt att få veta. Jag har också fått mer problem med astman, är tung andad som aldrig förr.


Prästen kom och pratade med oss en stund. Vi pratade lite om sorg och som det känns nu om att vi har sörjt färdigt redan då Totta låg i magen. Vi har ju hanterat förra sorgen bra och din mamma tror att det är för att vi varit öppna med vår sorg att vi berättat hur vi känt oss och inte gömt oss bakom sorgen. Vi bestämde att vi skulle ha en namnceremoni redan nu på eftermiddagen. Så då prästen gick började vi diskutera namn. Både din mamma och pappa gillar namnet Valdemar men tycker att det är för långt och lätt blir smeknamn. På Ängla barn får man inga smeknamn så vi kom ganska direkt överens om det namnet. Samtidigt ville din mamma hedra din morfar genom att döpa honom till Lars Valdemar.


Vi fick in Valdemar till oss och vi tog på honom kläder. En tröja som din pappa hade då han var liten, en lingon och blåbär body som din mamma köpt, en till var tvilling syskon till dig. Det gick ju inte att klä på honom men vi lindade snyggt in honom. Vi hade först vägt honom och han vägde 127 g och var ca 20 cm lång. Han har legat i säte och det var svårt att räta ut och mäta. Nu kollade vi lite mer och allt finns ju där, tom naglar på alla fingrar och tår. Till sist fick han en filt om sig som din pappa hade då han var liten.


Namnceremonin var jättefin och det var en lugn och behaglig präst. Det kändes extra fint att ha den ceremonin här i Sundsvall där han är född och att vi sen bara har lycka kvar förhoppningsvis. Att få ta detta avsked innan Knoll föds känns jättebra. Det blev inte så sorgligt då Valdemar föddes, troligen har vi sörjt så pass mycket redan då han låg i magen. Visserligen blir man ju ledsen men inte alls på samma vis som med dig Gabriel. Vi visste ju redan att Valdemar hade somnat in och har levt med det i 10 veckor.


Vi fick stanna kvar över natten. De hade mycket att göra i Östersund så gick det ville de att vi skulle stanna. De ordnade så jag fick in en tv på rummet så vi kunde se på OS, vi och vi. Er pappa är inte så intresserad. Det fanns en säng i rummet som man fällde ner, så blev det en säng. Det var fiffigt och de berättade att de hade kommit på det själva och då de renoverade BB gjorde de sådana sängar.


En av barnmorskorna kom in och frågade angående äggdonation. Hon hade själv gjort IVF och var nyfiken. Vi träffar ofta på folk som är nyfikna, aldrig hör vi några som är negativa till äggdonation och vår ålder. Er pappa sov lite i fåtöljen men gick till slut och la sig.

Av Carina - 25 februari 2010 20:30

Idag föddes vår Ängel Valdemar. Han kom på morgonen på Sundsvalls sjukhus och vägde 127 g och var 20 cm lång.

Jag stängde sen igen mig och det kom inte fler barn.

Av Carina - 24 februari 2010 16:45

Idag åkte din pappa till Bollnäs för att jobba och din mamma skulle även idag vila sig i form på hotellet. Jag ska nämligen orka vara på bokrea imorgon. Då jag var nere och åt frukost började jag få så ont i magen. Riktig mensvärk eller om det skulle kunna vara förvärkar. Jag vet ju inte riktigt då jag inte hade det förra gången. Det tog i riktigt mycket och jag bad om Alvedon i receptionen.


Hon hade ingen men jag kunde gå till restaurangen och kolla. Jag som hade så ont orkade knappt gå upp dit men kämpade mig upp. Då sa de att de hade det i receptionen… nej, sa jag. Men jag vet var de finns sa den ena, följ med mig. Han sprang ner och jag lunkade efter. Satte mig där och väntade en stund på en stol. Då kom en annan man och undrade om det var jag som ville ha Alvedon. Jo, det var det och jag fick två stycken. Svalde de så fort jag kom in på rummet och la mig ner.


Jag hade svårt för att ligga eller sitta. Det gjorde ont hela tiden. Hade jag haft mensvärk hade jag inte jobbat idag så ont hade jag. Det avtog inte vidare av alvedonen men till lunch kändes det ändå bättre. Så jag tog på mig och gick ut. Idag handlade jag lunch på Statoil. Jag skulle även handla mer Alvedon om de hade men det glömde jag. Jag hade ju inte lika ont längre…


Din pappa lyckades handla Alvedon i Vallsta på Ica så nu är jag extra tacksam över att man kan handla på Ica. Han fick stanna där och äta en korv så han överlevde tills han kom till hotellet. Även idag åt vi där och idag åt din mamma tapas som är så gott. Jag åt Alvedon i förebyggande syfte men hade inte ont längre. Vi la oss och kollade på OS, idag fick vi guld igen. Denna gången i herr stafetten och det var spännande värre.

Av Carina - 23 februari 2010 16:30

Idag hände det inte mycket. Din pappa åkte och jobbad och din mamma var nere och åt frukost nr två och kollade snövädret på utsidan. Här är mycket mer snö här än hemma i Östersund, det är över 1 meter. Jag lekte med datorn och sov lite. Tänkte köpa en macka på Statoil men det var så mycket folk där. Fullt med ungdomar som säkert vara på något öppet hus på universitetet typ. Handlade istället på hotellet men fick lite frisk luft.


Vilade mig i form och då din pappa kom hem gick vi upp och åt middag. Efter det åkte vi hem till din pappas kompis. Vi fick lite fika där och pratade en massa. Det är kul då vi träffar din pappas kompisar för det är inte så många och inte så ofta. De är i alla fall trevliga och det var en trevlig kväll. Det var ju även OS idag så din mamma fick gå ner i källaren ibland och kolla upp hur det gick.


Jag hade på mig en tunika som jag köpt som en vanlig tröja. Den är i storlek XL och jag har bara känt mig tjock i den. Men nu när man har spegel på hotellet så visar det sig att jag ser gravid och fin ut i den så det kändes bra. Nu sitter ju mina mammabyxor så tight om magen att det inte är skönt längre. Vi somnade som stockar då vi kom hem till hotellet igen.

Presentation

Fråga mig

6 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
1 2 3 4 5 6 7
8 9 10 11 12 13 14
15 16 17 18 19 20 21
22 23 24 25 26 27 28
<<< Februari 2010 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Kära Gabriel med Blogkeen
Följ Kära Gabriel med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se