Vaknade idag innan jag ville, försökte somna om men tankarna kom flygande och jag lyckades inte. Tänkte på att jag måste ringa till tandläkaren, ska ju dra ut en tand och fixa lite som jag inte kunde göra då var gravid. När jag ringer till tandläkaren måste jag berätta att du inte fick leva bland oss Gabriel och det gjorde mig så ledsen. Tänkte på att jag kanske är stark nog nu att berätta men vet inte. Tankarna kom att du verkligen inte kommer att vara bland oss Gabriel och då kom tårarna. Jag låg för mig själv och grät. Känner ibland att jag inte vill visa att jag är ledsen, vet inte varför för jag vet att din pappa gärna vill att jag visar hur jag känner.

När din pappa sa god morgon såg han att jag torkade ögonen och frågade om jag var ledsen och då sa jag varför. Han sa att han också känner saknad av dig Gabriel och så känner ju jag också. Han undrade om han hade berättat för sina grannar om att du var på väg Gabriel. Han känner att det jobbigt att berätta för dem.

Din mamma sa att jag hade gått och funderat på hur jobbigt det skulle ha varit att burit dig fram och tillbaka här hela dagarna. Det är ju dels blötsnö på marken, som visserligen försvinner för varje dag. Dels är det ju en trappa upp till stugan. Berättade detta för din pappa och då sa att han att funderat på var du skulle sova. Vi har ju en säng som din pappa hade då han var liten. Den ska vi ha här men vi har inte tänkt på om de fått plast, men den får nog plats i fotändan. Annars kunde vi kanske göra en vagga i taket, din pappa är lite uppfinnare Jocke så han kommer säkert på något.

Tårarna rann ett tag, det gick liksom inte att stoppa. När det väl sätter igång så håller det på ett tag. Nu var det längesedan som jag vaknade av att gråta men det kändes skönt att få ut lite gråt.

Vi låg kvar och pratade en stund innan din pappa gick upp för att fixa frukost. Numera hjälper även din mamma till med frukosten. Det är hon som fixar te och kaffe för hon vill ha teet tidigare så hon kan inte vänta tills din pappa vill ha kaffe. Idag dukade även din mamma av frukosten för din pappa gick och la sig på soffan. Han skulle läsa igenom vad jag skrivit den 21 april, då vi gifte oss. Om han godkände det jag skrivit innan jag la ut det och så fick han välja bilder som vi skulle lägga ut.

Idag skulle vi inte göra något speciellt, i alla fall inte din pappa. Det är mest han som jobbar här. Din mamma gör så lite som möjligt. De gånger vi varit här uppe har det ju bara varit midsommar förra året som jag kunde ha gjort så mycket och då var det första gången jag var här och vi var nykära och myste mest. De andra gångerna har jag varit gravid och behövt vilan. Din mamma skrev lite i bloggen och din pappa latade sig. Eftersom att vi går upp sent så blir det lunch nästan direkt på frukosten. Din farmor lagar ju mat till oss och då gäller det att hålla tiderna.

Efter lunchen skrev vi ut bilder från bröllopet och behåll några själv och din farmor och farfar fin några. Din farmor sa att får jag inte komma på fest kan jag väl åtminstone få ett kort. Det är lite små pikar på att de inte fick vara med. Därefter gick vi på promenad. Det finns bara en runda att gå här nu när det inte är promenadvänligt i skogen. Vi gick in och hälsade på en nyinflyttat i byn och pratade lite med honom och han bjöd på fika. Han har skogat så nu ser han fjällen från sin stuga och det saknar din mamma från vår stuga.

Gick inom om vår stuga innan det var middag och då skrev din mamma lite till i bloggen. Jag håller på att redigera de gamla inläggen, rättar fel och annat för jag vill ju ha det kvar på et riktigt sätt. Din pappa håll på att rita en redskapsbod till husbygget som din farfar ska göra.

Åt middag hos din farmor och farfar och sen stannade vi kvar tills det var kaffe. Då vi satt vid tv:n så började det åska och regna. Årets första åska och det kom tidigt. När vi är hos din farmor och farfar så löser din mamma alltid korsord. Det finns tidningar med korsord i så det finns alltid några att lösa.

När vi kom tillbaka till stugan satte din mamma sig vid datorn igen och din pappa ritar vatten och el ritningar till huset. Det är bra att vi har kunnat använda oss av Internet här i stugan denna helg, din mamma hoppas att det kommer att bli så hädanefter också. Din mamma har ju faktiskt varit duktig på att skriva i bloggen i helgen och det har känts skönt att komma igång igen. Har ju läst hälften av det jag redan skrivit och det känns som att jag verkligen bearbetar allt som kommer upp. Jag tänker mycket på hur jag mår och varför jag mår som jag mår, det går åt mycket tid till bearbetning. Antingen mår jag dåligt och sörjer riktigt eller så funderar jag på om jag gör rätt, ska jag göra på något annat sätt eller har jag gjort som man bör. Jag vet att det är helt olika från en till annan. Men jag måste ju lära känna mig själv på denna punkt och jag är så rädd för att förtränga. Jag känner ju mig själv och vet att jag är bra på att förtränga saker och ting. Då jag varit med om traumatiska händelser innan jag har så snabbt gått vidare och det vill jag inte att det händer nu.

Vi satte oss sen sidan om varandra i soffan och satt med var sin dator…sociala…men vi satt i alla fall nära varandra. Slö tittade på körslaget och din pappa fixade lite fika till oss. När vi var färdiga med datorerna så tittade vi på ytterligare ett avsnitt av Hipphipp. Det är lagom med 30 minuter innan man går och lägger sig.

Då vi gick och la oss pratade vi om då du föddes Gabriel. Hur vi kände det första dygnet. Din mamma tänkte redan då blödningen kom att det var för sent och jag tänkte att det hade gått och helvete och att du nog var död. Din pappa tänkte att det är bäst att vi kommer till sjukhuset fort men han trodde inte det värsta som din mamma gjorde.

Din mamma fattade ju inte att det var farligt för henne då moderkakan lossnar men din pappa blev ju så glad då han såg att din mamma var okej då han kom till sjukhuset. För under hans bilfärd visste han ju att du redan var död Gabriel men han visste ju inte hur din mamma mådde.

Så första dagen var din mamma mycket mer fokuserad på det praktiska, att föda barn. Jag minns också att jag tröstade din pappa den dagen, det kändes inte som att jag riktigt förstod hur det låg till förrän du kom ut Gabriel. Din pappa var ju otroligt ledsen under hela sjukhus tiden men det var inte din mamma, klar jag var ledsen men inte så mycket som din pappa. Det kom efteråt för din mamma. Tiden på sjukhuset var din pappas värsta. Din mamma kunde inte komma igång att sörja förrän då lag lämnat dig där.

En fråga som pockar upp i din mammas huvud med jämna mellanrum är om de har tappat bort dig på vägen. De ringde ju från begravningsbyrån i Lycksele då du skulle bli skickad till Umeå och sen skulle de ringa från Ljusdal då du var framme här. Men de har ju inte ringt och nu får jag ju griller i huvudet om att du har kommit bort. Men de kanske tror att jag ska ringa till dem, får se om jag fixar att ringa dit eller jag ska be din pappa göra det. Han är starkare än din mamma på denna punkt.