Idag vaknade jag med din pappa vid din sida och det känns alltid lika underbart. Vi sov länge men vi somnade sent igår, låg och pratade lite innan vi gick upp och åt frukost. Hörde att din moster och kusin var vakna, så vi gick ner till dem.

Käkade frukost tillsammans och sen åkte din pappa och jag till brädgården och handlade listor och foder. Vi håller ju på att renovera färdigt våra hus så vi kan sälja dem.

När vi kom hem kändes det verkligen som vår i luften och din mamma var bara tvungen att ut och klippa lite grenar, det kliade i fingrarna. Men sen gick solen i moln och jag la undan saxen.

Din pappa körde hem sen, några timmar senare än vad han hade tänkt sig. Men vi sov ju länge!

Din moster ville gå och lägga sig så då la jag mig också. Jag skrev i bloggen och så ringde jag till Anna Nilsson som hade ringt innan på morgonen när jag nästan sov, så jag provade ringa till henne igen men hon pratade i telefon. Så jag ringde din pappa istället. Vet hur tråkigt det är att köra bil själv så länge så jag tänkte han behövde lite sällskap.

Jag gick ner sen och vi åt lite lunch och så spelade vi Skippo och denna gången vann Pernilla. Grattis!

Hon fråga mig om jag inte blev arg när mina närmaste inte hör av sig? Men så har jag inte tänkt, jag orkar inte lägga energi på sånt utan jag uppskattar istället dem som hör av sig till mig. Vill man inte höra av sig så är det deras problem och inte mitt. När det händer sånt här så ser man vem som verkligen bryr sig om en. Man kan inte skylla på att man glömmer eller inte har tid för vill man verkligen så prioriterar man det.

Hon frågade också om jag kunde prata med alla om detta. Det kan jag ju men om de inte vill eller kan se på bilder på min lille son Gabriel då vet jag inte vad jag ska prata om. Det finns säkert dem som tycker att det är läskigt att se på honom, han är ju trots allt död på bilderna men han är vår son och inte alls läskig. Vi har ju aldrig fått se honom levande förutom på ultraljuden men det är ju inte nåt att jämföra med. Den enda är ju egentligen din mamma som åtmistone fått känna dig inne i sig. Där har du ju verkligen varit levande.

Vi gick sen ut och gick en runda på 3 km. Pernilla sa att hon gärna ville åka skidor och den enda dagen som det gå är ju imorgon för sen stänger de i Järvsöbacken. Så vi bestämde oss för att ställa klockan imorgon bitti och åka di. Handlade lite på hemvägen igen. Pernilla skulle laga mat på kvällen och så skulle vi festa med lite dippa och grönsaker, det är ju trots allt lördag! När vi kom hem började Pernilla med maten och jag gick ner i källaren för måla listor. Din pappa hade hyvlat några påsadlingar när vi var uppe i stugan och så hade jag gamla kökslistor som var omålade. Eftersom att din pappa kommer hit så måste jag ju måla så han kan sätta upp dem.

När jag stod där nere och målade kom det för mig att kanske inte alla ser på Gabriel som vi gör. De kanske tycker att det är läskigt att se på dig och det är så svårt för mig att förstå. Jag blir jätteledsen när jag tänker på det. Du är vårt barn och du var så jättesöt och jag vill att alla ska vilja se på kort på dig och dessutom tycka att du ser söt ut och liknar oss. Det är kanske lite för mycket begärt men du är ju min lille Gabriel och vi som sett dig vet ju att du var världen sötaste.

Nu så här i efterhand ångrar jag mig att jag inte bjöd upp alla som erbjud sig att komma. Jag känner att jag lättare kan prata med de som sett dig lille Gabriel och nu är det ju försent. Nu när jag tänker på det skulle jag vilja att alla kom och även om jag sa att det inte behövdes så skulle de tagit egna beslut och kommit. Inte för att jag dömmer er som inte kom, det är inte så utan jag skullle sagt ja, kom gärna. Jag tänkte ju inte riktigt klart. Jag insåg inte heller värdet i att ni skulle träffa Gabriel. Det inser jag först nu i efterhand. Sen förstår jag ju också att avståndet har en del i det hela. Det är inte rättvisst att tvinga upp alla halvvägs till nordpolen för jag vill att alla ska få se Gabriel.

Men skulle jag gjort om det skulle jag gjort annorlunda.

Dessutom såg han mycket sötare och verkligare ut i verkligheten än vad han gör på bild.

Jag grät och målade, grät och målade...vet faktiskt inte riktigt hur det blev, om det blev färg överallt för ibland målade jag på känn då jag inte såg ut för alla tårar. Det gick åt en halv hushållsrulle för alla tårar och snytningar. Samtidigt känns det bra att kunna gråta så men ibland skulle jag  vilja kunna styra det mer. Nu startade gråten bara jag tänkte tanken att kanske inte alla vill eller kan se på bilder på Gabriel.

Samtidigt vet jag att det många som sett på bilder på honom och tyckt att han sett jätte söt ut och att han liknar sin mamma (det är ju mina vänner som pratar med mig och de kan inte känna igen Thomas lika lätt). Ann-Catrin sa att han var en Dahls påg, att hon såg att du liknade din morfar, och det är sant för han har vår Dahlahaka!

Mia var den första som skickade att hon ville se en bild på dig min älskade lille Gabriel.

Samtidigt som jag var färdig med målandet var maten klar så vi åt. Sent som vanligt, klockan var redan åtta! Var tar alla dagar vägen?

Det blev lax och potatisgratäng och det var jättegott, och det blev över till imorgon. Jag tog hand om disken och Ian gick och la sig. Vi tittade lite på TV men sen gick jag och la mig.

Pratade med din pappa i telefon. Ikväll pratade vi ovanligt länge, din mamma var fortfarande ledsen och tårarna bara rann. Jag sa att idag kommer jag nog att somna gråtandes. Kunde liksom inte lyssna på vad din pappa hade att säga utan tankarna bara for omkring i mitt huvud, hade ingen alls koncentration. Lyssnade men hörde inte! Kände mig så ledsen och tom inombords. Vi pratade om hur jag kände och hur din pappa känner. Vi är ju inte på samma ställe i sorgen och det kan kännas jobbigt, ibland känns det som att jag vill att alla ska förstå hur jag känner utan att jag säger något. Men det är ju klart för mycket begärt, jag borde ju kunna säga till men samtigt känns det som att jag bara ältar och att tillslut blir folk less på mig och mitt ältande. Fast samtidigt som jag tänker så vet jag att det inte är så.

Ibland känner jag att din pappa tar så lätt på det fast jag vet att han inte gör det, han ser allt det ljusa som kommit av dig. För det första att vi fick en son, dig lille Gabriel. Att vi sen har kommit varandra närmre och att din farmor och farfar och jag lärt känna varandra bättre. Att du trots allt kom och lärde oss en massa fast du aldrig fick uppleva det själv. Din mamma däremot tycker att det är för lätt att se på saken och tycker precis som din pappa fast önskar liksom han att du fanns här hos oss, men tänker mycket mer på det än din pappa. Eller åtminstone vad han säger.

Fast i vanliga fall skulle jag tänkt precis som din pappa, se möjligheter istället för hinder men just nu har jag fastnat framför ett otroligt stort hinder som det känns som att jag aldrig kommer att komma över. Ser inga alls möjligheter bara hinder.

Till slut när vi la på luren var jag så trött och inte lika ledsen så det gick bra att somna, jag glömde tom öronpropparna och det gick bra att somna utan.